Göteborgsposten – 1 december 1868, sida 1

de spridda korporationerna blifvit förenade — med hvilka dagen här firades, inleddes å Högre elementarläroverkets solennitetssal af en sest, hvilken gjorde ett mäktigt intryck. Viken tidens flyktiga minnen, sjungen af ett eller ett par hundratal gossröster, grep med sin allvarliga klang omedelbarligen en hvar och stämde sinnet till åhörande af festtalet. I ett särdeles väl genomtänkt tal tolkade vic. lektorn d:r O. Sjögren hjeltens betydelse för svenska folket icke blott såsom konung, krigare och statsman, ehuruväl tal. äfven i detta sista fall lät honom erfaras rättvisa och satte honom högt, utan såsom en konung, hvilken vågat tänka högt om detta samma svenska folk, och såsom den der utgjorde ett förkroppsligande af dess dygder och af dess fel. Med en varm uppmaning att efterlikna hjeltekonungen i hans dygder, och med ett synnerligt lyckad versifieradt upprop till de ädla känslorna inom den svenska karakteren, afslutade hr S. sitt tal. Etter detta kommo ytterligare sånger af skolungdomen: Kung Carl den unga hjelter, Fädernesland, hvars herrliga minnen och koralen Vår Gud är oss en väldig borg. En annan af festligheterna till den store konungens minne egde rum å Göta artilleriregementets kaserngård. Den försiggick straxt efter kl. 1 e. m. Sedan af regementets musikkår folksången utförts och ettGud bevare konungen! utbringats af regementets chef, öfverste Berg, gaf hr B. en kort men varm skildring af den svenske nationalhjelten och hans odödliga bedrifter liksom, ock af den krigshär hvilken genom sitt mod, sin härdighet, krigstukt och glödande kärlek till konung och fosterland bidragit till den glans som hviiar öfver det carolinska tidehvarfvet. Vid talets slut utbringade öfverste B. ett Lefve Carl XII:s minne! hvilket beledsagades af fanfarer och ett burra, som höjdes af manskapet. Från Otterhällederget gafs salut. Åt manskapet gafs efter högtidlighetens slut extra förplägning af öl m. m. Med mörkrets inbrott tändes utanför artillerikasernen ett större antal der anbragta mareschaller. På aftonen voro landshöfdingen, garnisonens officerare och civilstater m. fl. inbjudna till öfverste Berg. Kl. 9 e. m. hölls å Gustaf Adolfs torg utanför kommendantshuset tapto, hvilket åhördes af stora folkmassor. Efter utförandet af åtskilliga musikstycken blåstes tolksången ÅUr svenska hjertans djup. Å Realgymnasii solennitetssal vidtog kl. 6 e. m. en annan högtidlig och dagens betydelse värdig fest för skolans ungdom och ett betydligt antal åhörare af båda könen. I fonden af den vackra salen var anbragt en rik gasdekoration: Carl XII:s krönta namnchiffer och årtalet 1718. Efter ÅVär Gud är oss en väldig borg och Narva-marschen uppträdde i katedern skolans lärare i historia, fill kand. Fredrik Åkerblom, och gaf i en såväl till form som innehåll särdeles förtjenstfull skildring en bild af Carl XII som konung och hjelte, som historisk personlighet och som menniska. Ännu några körer och till sist tolksången afslutade den enkla men vackra högtidligheten. Kl. 8 på aftonen samlades Arbetareföreningens medlemmar i talrik mängd uti det för tillfället festligt, af måleribolagets medlemmar, dekorerade Exercishuset på heden. Å estraden i fonden hade föreningens sångkör samlats i dubbla leder och uppstämde sångerna Carl XII:s marsch samt lljeltar, som bedjen, hvarefter sångarena delade sig, bildande en halfeirkel kring hjeltekonungens staty — en afbildning af den i hufvudstaden i går aftäckta. Litteratören Mauritz Rubenson beträdde derefter den prydda talarestolen och utvecklade i ett längre föredrag Carl XII:s betydelse för landet ej blott såsom krigare, utan äfven såsom statsman och älskare af de fredliga värf, åt hvilka honom ej förunnades tid af maktlystna grannar att egna sig med den kraft, hvilken han annars säkerligen skulle utvecklat på fredens bragdfält lika väl som nu endast på krigets. Då talaren slutat sitt varma och med kraft hållna tal, uppstämde sångkören ÅKung Carl den unga Hjelte samt Viken, tidens flyktiga minnen. Sedan de sista tonerna förklingat af dessa sånger, besteg föreningens ordförande hr Axel Krook talarestolen och utvecklade hurusom dagen hade en dubbel betydelse, i det att den på samma gång var en minnesfest för Sveriges oförliknelige hjeltekonung och en glädjefest öfver, qvinnogestalt, med tornhög frisyr och långt släp, af mången pompös, af atlas och spetsar sammansatt mansdrägt, och det vackert bo-! maAda AAA landa hafgn h