Göteborgsposten – 27 november 1868, sida 2

des Romeo och Julia .... men det var rätt åt Romeo; jag hatade honom nu på sednare tider .... han varju så outsägligt lycklig! ... Den der ljuslockige Adonis, som troligtvis skall bli er riddare på bröllopet, fick emottaga blommor ur er hand, så många han önskade; om jag nu vädjade till er rättvisa och bad er bryta denna lilla qvist åt mig skulle ni icke göra det, nej, säkert icke! — Jag har ingen rätt till dessa blommor, de tillhöra min tant. — Åh, förträffligt svaradt! Hvad skulle ni väl då säga, om jag bad er: gå ej till denna fest, ty en menniskosjäl lider outhärdliga qval vid tanken på att veta er vara der! I den unga flickans inre upplågade vid dessa ord alla de våldsamt undertryckta känslorna; otrivilligt såg hon upp till honom... I detta ögonblick fattade han hennes båda händer; försvunna voro plötsligt denna grymma ironi, detta vilda uttryck i hans röst, det var som om dessa en otyglad trotsighets vapen trolöst öfvergitvit honom och nu lemnat fritt spelrum åt lidelsefull ångest och fruktan. — Gå ej, jag besvär er, gå ej! hviskade han. Hur ljuft klingade ej nu hans röst, hur förvandlades ej denna nyss så hånfullt glän