Göteborgsposten – 27 november 1868, sida 2

gar, måste jag nu visserligen tillstå för baron Werther, att berlinerkabinettets dröjsmål med att uppfylla en förpligtelse, som man likväl icke till principen var i stånd att bestrida, just icke tycktes vara till gagn för fredens betryggande, som låg i allas intresse. Jag anmärkte, att jag, om jag ställde mig på preussisk ståndpunkt, kunde tänka mig pragerfördraget utfördt på tvenne sätt. Antingen kunde man strängt hålla sig till ordalagen i artikeln, enligt hvilka befolkningarnes önskan skall ådagaläggas genom en fri omröstning, och till Danmark afträda alla de distrikter, i hvilka flertalet af rösterna begärde föreningen med Danmark. I så fall vore det mig visserligen förklarligt, om Preussen för de då temligen talrika tyska minoriteterna i dessa distrikter begärde särskilda garantier, ja, tillochmed fullständig protektionsrätt för konungen af Preussen; ty under denna eventualitet skulle man måhända beböfva dylika undantags-garantier, för att det fnöske, som läge i klagomålen från den danska regeringens tyska undersäter, icke skulle ånyo antändas och derigenom faran för dansk-tyska tvister bertändiggöras. Annorlunda synes mig emellertid det andra fallet, nemligen om Preussen icke ville gå in på, att gränslinien uteslutande uppdrogs efter båda nationaliteterna, utan af skäl, hvilkas vigt jag ej skulle vilja förneka, påstode att afseende äfven borde fästas vid andra politiska och isynnerhet strategiska momenter. Under detta andra alternativ kunde det endast vara fråga om en mindre landsträcka, der den danska nationaliteten i hvarje fall vore afgjordt förherrskande, och jag måste erkänna, att jag i så fall skulle önska att kunna tillråda de preussiska statsmännen, att de ej blott utan vidare läte hela garantifrågan falla, utan äfven af danska regariogen betingade sig den förmånen, att de få tyskerne kunde utvandra, för att distriktet måtte så fullständigt som möjligt bli rent danskt, icke ett distrikt som skulle föret daniseras, i det man på detta sätt radikalt förebyggde tvister för framtiden, likasom äfven redan den 19:de artikeln i wienerfördraget bostamt en ömsesidig, fullständig utvandringsfrihet. Ej vinner Österrike mycket på denna hr v. Beusts uppfattning af sin ställning till den nordslesvigska frågan, hvars lösning efter nationaliteterna pragerfreden bestämt, under det v. Beust nu sjelf föreslår Preussen en annan lösning. Sådant afseende fäster i våra dagar en stormakt vid det fördrag den sjelf undertecknat. Det är under sådana förhållanden alls icke underligt, att den bekanta preussiska organen Kreuzzeitung svarar, med anledning af anmärkningen i den röda boken om, att freden kan hotas genom att den nordslesvigska frågan längre hålles öppen, följande, som, för att tala vulgärt, har hela karakteren af en brutal snäsning: Vi veta icke, huruvida Beust af en annan makt berättigats att föra ett dylikt språk; men såväl i Wien som öfverallt annorstädes kan man vara öfvertygad om, att ett krig, som framkallas deraf, att Preussen ej vill afstå från Als och Dyppel, skall föranleda till samma resning i Nordtyskland som under åren 1813 och 1815, och vi tro, att ett dylikt krig skulle uppelda nationalkänslan ätven i Sydtyskland. Preussen utmanar icke til krig, men den skall göra det, som vill försöka att tvinga oss till att utleverera vår rättmätiga egendom, till att utan några vilkor prisgifva den tyska nationaliteten!. — Detta är äfvon en släng åt Frankrike, som hotas med ett tyskt nationalkrig, om det skulle våga försöket att föra rättens talan för en annan nationalitet. De goda tyskarne se rätten på samma sätt som Hogardt framställer perspektivet på en af sina teckningar — neml. ur sned synpunkt. Det danska Slesvigs båda representanter vid den preussiska landtdagen, Kryger och Ahlmann, ha vägrat aflägga ed på författningen. De hänvisades derför till vederbörligt utskott. llär tillfrågade, om de ville svära eller ej, svarade de nekande och lemnade salen, hvarpå inrikesministern grefve Eulenburg hånfulit sade, att det var de valkretsars egen skull, som skickat dem, om de ej blefve representerade inom kammaren. I sjelfva Preussen klagar man alltjemt öfver de hotande skatterna, hvilka isynnerhet måste bli tryckande, derför att utgitterna till armeen och flottan fortfarande äro slösaktiga, fastän alla andra grenar och statstörvaltningar måste på grund af penningbrist iakttaga sparsamhet. Man erfar neml., att alla kavalleriregementena i Berlin blifvit tillökade med en femte sqvadron, att kadettakademien skall till nästa år erhålla en storartad utvidgning 0. 8. v. — Genom detta Preussens hänsynslösa rustande, under det t. ex. folkskolelärarne äro så uselt aflönade, att de formligen lida nöd och nästan betraktas som tiggare, och under det fera trakter ännu lida hårdt af fjorårets hungersnöd samt handel och näringar ligga i betänklig stockning, måste väl folket förr eller senare väckas till besinning af, att den preussiska regeringen vill fortfarande vara en inkräktande militärstat, men ej är bugadt att på den fredliga utvecklingens väg föra Tyskland till enhet och astvrka UCA. A