Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

yttre och en trot-ig stolt själ ligger en stor fara för mången ... och ... dock, nej, nej, afbröt han sig sjelf i ångerfull ton, liksom ville han göra afvön hos henne för sina svåra misstankar. Lilli hade dock icke förstått hans sista ord, ehuru hennes tankekraft var skarp och genomträngande, der hvarest erfarenheten oftast ersätter skarpsinnet var den otillräcklig; hennes sinne var för rent och oskyldigt att ana, det han af sin retlighet låtit förleda sig att beskylla henne för koketteri. Han hade vändt sig bort och teg en stund. — Således är mitt namn verkligen hatadt och bannlyst der nere? frågade han med bitter ironi, visande på hofrättsrådinnans hus, den gamla frun borde dock betänka, att vi äro at samma stam och att hon en gång burit samma namn som jag. — Ni glömmer att äfven detta band ej mera existerar, ni bär ju ett adligt namn? Vid detta inkast, som lät temligen försmädligt, vände han sig om och betraktade henne forskande, men straxt derpå syntes på hans ansigte detta sarkastiska, ötverlägsna leende, som städse framkallade hos henne en blandning af förtrytelse och förvirring. — Hofrättsrådinnan Falk har visserligen ej gilvit mig anledning att hysa någon hög