Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

lor alt kunna uppvisa ett hollil, som motsvarar det, man för närvarande för i Compiegne. Det mest karakteristiska för detta lif är utan tvifvel den blandning af olika elementer, som framträder i alla riktningar och hvilken till en viss grad slår ihjäl etiketten och den stela hoftonen, på samma gång som den utbreder ett oemotståndligt pikant skimmer öfver detta efemera samlif mellan menniskor, som under vanliga förhållanden röra sig inom alldeles motsatta sferer. I Compiegne ser neml. kejsaren icke uteslutande sitt hof; bland hans gäster finnas representanter för nästan alla klasser och hvarje hederlig näring, ja, i år har man tillochmed inbjudit studenter. Om sällskapet sålunda är i viss mån blandadt, så gäller detta icke mindre om den ton, som gör sg gällande derinom. Denna är en så märkvärdig blandning af ceremoniel och naturlig vördnad för monarken och ett visst otvunget, ja, man kan gerna säga familiert samlif, att man det ena ögonblicket känner sig vara vid ett hof och det nästa kunde fresias att tro sig förflyttad till ett stort engelskt säteri, der squiren helt gemytligt går omkring i grön jagtrock och skämtar med alla och en hvar om sista Derby-kapplöpningen eller om sista valkampen, under det hans lady gör les honneurs för gästerna med den märkligt anspråkslösa hållning, som tyckes vara en lycklig hemgift för sådana personer, som äro födda och uppfostrade i rika och bildade hus. Kanske skall en liten flyktig skizz af en afton i Compiegne bättre än något annat gifva läsaren en föreställning om tonen i det kejserliga hoflifvet på landet. Klockan är alltså fram mot tio på qvällen, och middagen, vid hvilken ännu råder ett visst ceremoniel, är nyligen slutad. Sällskapet har fördelat sig uti de olika salongerna, och under det att de yngre herrarne och damerna framför kaminelden bildat en liten grupp, som lifvas af Paul Fåevals stora dramatiska berättaretalang, konverserar marskalk Canrobert med gammal-fransysk courtoisie med kejsarinnan, och kejsaren har dragit sig tillbaka till en fönsterfördjupning, der han underhåller Gustave Dore med en blandning af fint smicker och godmodig drift, hvilken sätter den berömde konstnären i den största förlägenhet för passande svar. Smickret är välförtjent, men driften tyckes vara det icke mindre, då man hör att kejsaren med hänsyftning på en bekant tafla af Dore, hvilken föreställer en spelscen i Baden-Baden, der det finnes mer än ett porträtt af bekanta män, spörjer denne om sannolikheten af, att man i hans nästa arbete skall kunna upptäcka en eller annan fysiognomi från Compiegne. Under allt detta eer man emellertid några unga män oroligt trippa omkring på ett ställe, rätta på sina halsdukar och draga i de hvita handskarne, med alla tecken af att vara i den största förlägenhet för sig sjelfva. Kejsarinnan, som i så många hänseenden söker sin like, är äfven oöfverträfflig som värdinna. Hon eger i högsta grad den för en dylik ovärderliga egenskapen af att ha ett öga på hvarje finger, och de unga männens förlägenhet undgår henne dertör ej. Med en behagfull helsning afbryter hon sitt samtal med marskalken och går bort till de unga männen, hvilka ej voro så vana vid hoflifvet, att de icke kände sig tryckta af situationen och den ovanliga omgifningen. Det var ett par unga studenter, några elever från S:t Cyr, unga löjtnanter och sjökadetter, och såsom en erfaren verldsdam upptäckte kejsarinnan genast hvar skon klämde. Efter ett par vänliga och skämtande ord till hvardera fick kejsarinnan samtalet i gång och aflockade härunder de unga herrarne deras hemliga önskan om att få veta, hvar röksalongen var belägen. En godmodig tillrättavisning för, att man kunde tänka på cigarren, då man var omgifven af älskvärda unga damer, var kejsarinnans svar, och i nästa ögonblick förde hon sjelf de ötver så mycken uppmärksamhet hänryckt bugande och skrapande löjtnanterna till den ifrågavarande salongen, der de unga männen ogeneradt sträckte sig i mjuka kåsöser och med äkta Havanesare i munnen kunde låta tungan löpa fritt om de friska intryck, de mottagit af hoflifvet. Här fingo de likväl icke länge ro. I ett obevakadt ögonblick hade kejsarinnan tått ögonen på den kejserlige orkesteranföraren, Waldcuffel, med sin violin under armen, och en blick på sällskapet visade henne, att de unga lamerna ej hade något emot att se den loccande dansmusiken aflösa Fåvals berättelser. Jag ger de unga herrarne 30 minuter till att öka sin cigarr!, sade kejsarinnan till sin stallnästare, hr de Raimboud, men låt sedan Waldteuffel komma och säg till rökarena, att i önska se dem här. Det är onödigt alt tillägga, att nikotinlurpl arna Aft anhlioldaraftar hafnnnaA Ön;, —— —