Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

lagda märkvärdiga menniskokännedom, borde ni framförallt veta, att jag alldeles ej är tapper och att jag har en fasa för alla fruktlösa böner ... det är mycket orätt af mig att tillbakavisa ert vädjande till mitt hjertas välvilja, det inser jag fullkomligt, men jag vet också, att jag ej törs nämna ert namn inför tant Barbara; huru mycket mindre då våga uttala en bön om förlåtelse och glömska! — Hvem talar väl om bön och förlåtelse? Huru hårdt och sårande det låter! afbröt han henne hättigt. Men med samma ansträngning som vid deras första sammanträffande sökte han beherrska sin sinnesrörelse, och efter att äfven nu hafva gått några slag fram och tillbaka, stannade han, med korslagda armar, framför den unga flickan. — Man kallar er Lilli, sade han med kufvad stämma, tillochmed hofrättsrådinnan Falks sträfva röst klingar mindre hård, då den uttalar dessa tvenne mjuka, ljufva stafvelser; den som betraktar egarinnan till detta namn, måste ovilkorligen tänka på en ljuf blomma, skapad till lust och ögonfägnad för menniskorna ... ni älskar troligen ej dylika poetiska uttydningar, ty ni uppbjuder ju hela er förmåga att beröfva mig dem .... eller skulle ni kanske vara medveten om, att just i kontrasten mellan ett svagt och barnsligt