Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

det bittills varit litet stelt i den lysande kretsen, så gaf nu detta rum för allmän glädje och rörelse. Gustave Dore försvann i de valsandes leder med den charmanta mademoiselle Lagrenge; efter honom följde baron de Vatry med hertiginnan af Montmorency och så vidare det ena paret efter det andra. Endast kejsaren och kejsarinnan dansade icke, men de drogo med den finaste uppmärksamhet omsorg om, att ingenting fattades deras gäster och att dessa kunde känna sig riktigt hemmastadda. Kejsarinnan var isynnerhet genom sitt oförlikneliga behag och den älskvärda naturlighet, hvarmed hon gjorde les honneurs för siva gäster, föremål för allmän beundran, och från mer än en mun ljöd det denna afton: Elle west pas seulement gracieuse, elle est la gråce elle-mme! Efter det man njutit några förfriskningar, hvilka intogos på stående fot och under den största otvungenhet, drog det höga värdfolket sig tillbaka litet öfver midnatt, och en halt timme derefter låg det festligt upplysla slottet åter inhöljdt i mörker och tystnad, för att dess glada gäster måtte erbålla ro och hvila till den följande dagens stora jagt. Från Paris skrifver en korresp. under d. 19 d:s: Lord Stanleys sista tal har gjort ett mycket obehagligt intryck inom våra officiela kretsar; man vill ej gerna tillstå det, men det är tydligt, att man är missbelåten. De, som önska fredens bevarande, vilja på samma gång Pragerfredens upprätthållande och ingalunda öfverlåta Sydtyskland till Preussen; de kunna naturligtvis derför icke tycka om att få höra en engelsk minister förklara, att Tyskland ofelbarligen skall bli en enhet, om freden bevaras i ännu ett par år. Krigspartiet kan icke tåla att höra en främmande statsman uttala sig om Frankrike, om dess suverän, dess folk och de synpunkter, efter hvilka dess politik bör ledas, så som lord Stanley gjort; fransmännens sjelfkänsla måste ovilkorligen uppröras af så nonchalant gifna råd. Och nu kejsaren med sina tre kartor öfver Europa! Det dröjde ej länge innan dementien kom, och detta från ett håll, der man minst önskade det. Man kan vara säker om, att den engelske utrikesministerns tal äfvenledes skall misshaga i Wien och Sydtyskland. Drottning Isabella qvarstannar i Paris, tills Spaniens representanttörsamling fattat beslut om ett fursteval. Hon har tills dato afslagit hvarje anmodan om att afsäga sig tronen, och hon har ej heller velat inlåta sig på något slags underhandling om ett regentskap för prinsen af Asturien. Det är i dag hennes namnsdag. Hon har mottagit för handkyssning sina trogna, hvilka dock infunnit sig till endast ringa antal. Marfori bevistade emottagningen. Han väcker i hög grad parisarnes nyfikenhet. Der man känner igen honom, samlas genast en stor menniskomassa. I går frukosterade han i Caf Riche vid Boulevard des Italiens. Siclees aflidne hufvudredaktör Havin efterlemnar en mycket betydande fömögenhet, man talar om 12 mill. fres. Den bekante advokaten Berryer är mycket sjuk. I förrgår ville han åka ett slag å Eleysciska Fälten; men han svimmade i vagnen på Concordiaplatsen och måste genast köras hem. Han har nu låtit sig föras ut till sitt landtställe i Augerville, ett par timmars väg härifrån. IIan vill ej dö i Paris. Kyrkomusiken vid Rossinis begrafning skall dirigeras af Jules Cohen; solonumren utföras af Faure och damerna Patti, Nilsson och Alboni. Rossini efterlemnar en förmögenhet af 2!, millioner francs, förutom den vackra villan i Passy. Den ansvarige utgifvaren för Le Temps stod i dag inför ransakningsdomstolen, derför att bladet innehållit en subskriptionslista för minnesmärket åt Baudin. Domaren ville framhålla, att en öfverenskommelse varit på förhand träffad af tidningarne. Såsom bevis anförde han den omständigheten, att de mest olikartade partier varit representerade bland undertecknarne: republikanare, orleanister, le gitimister. Men, hr domare, genmälte den tilltalade, är det väl vår skuld, att det icke mera finnes några imperialister i Frankrike? Rothschild begrofs i går kl. 11 med mycket ringa ceremoni, men under ett ofantligt tillopp af menniskor. Likvagnen var ytterst enkel och drogs endast af två hästar. Omedelbart efter densamma följde den aflidnes tjenare och enkans kammarjungfrur, alla svartklädda. Derpå följde fem tomma ekipager och efter den sista af dessa de tre öfverlefvande sönerna samt den öfriga sviten, hvaribland särskilt bemärktes flera hundrade tien