Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 2

i Spanien. De utspridas af fleuderna till den lyckligt genomförda revolutionen. Och kan man anta, att öfverhufvud ovanligt lugn råder, fastän förberedelser träffas till de stundande valen. Från Ryssland skrifves, att den äfven här bekante pianisten Alexander Dreyschock är så betänkligt sjuk, att hans tillstånd ger anledning till de betänkligaste farhågor. Om Vesuvii utbrott skrifves från Neapel, att detsamma började d. 15 Nov. på efterm. Tvenne nya kraterer öppnades i närheten af dem från 1855, strida lavaströmmar flöto öfver Atrio del Cavallo hän mot Fossa Vetrana öfver lavalagren från 1857 och 1858. Under natten var eldskådespelet praktfullt och upplyste hela horisonten. Professor Palmieri uttalar den tron, att vulkanens, denna gång långvariga verksambet skall med detta stora utbrott taga slut. Senare Post. Valen i London ha ej utfallit alldeles så, som ofvan nämnts. I City ha valts: Göschen, alderman Laurence och Bell, således icke Tvells, hvilken konservative kandidat föll igenom. Reformligans ledare Beales blef icke heller vald i Tower Hamlet, utan erhöll i hans ställe Samuda majoritet; den senare tillhör dock äfven det liberala partiet. Bernal Osborne, Underhusets qvickhufvud, har fallit i Nottingham, John Abel Smith i Chichester, å regeringens sida ha Solicitor General samt Attorney General blifvit slagna. Af nämnvärda nya krafter ha valts: Sir Henry Bulwer (diplomaten, broder till författaren Bulwer-Lytton), fabrikanten Mundella, den främste förespråkaren för upprättande af skiljedomstolar mellan kapital och arbete, famt Vernon Harcourt, den bekante Historicus i Times. Af arbetarnes kandidater hade hittills ingen blifvit vald. Bland de valnederlag, som väckt något uppseende, är markis Harlingcons, hvilken dukat under för kapt. Stanley, samt den förut nämnde Horsmans, som onekligen var en af det förra parlamentets förnämsta talare. En af de mest upprörda valscenerna i England egde d. 17 d:s rum i Grenwich der Gladstone och alderman Salomans uppträdde såsom det liberala partiets kandidater gentemot torypartiets tvenne representanter, Mahon och Parker. Om alderman Salemans återval, hvilken representerade Greenwich i det förra parlamentet, kunde knappast något tvifvel finnnas, deremot visste man, att Gladstone skulle få ett mycket starkt motparti, hvilket isynnerhet framhöll, att den forne ministern endast vände sig till Greenwich såsom ett slags nödvärn, emedan han var temligen säker om att falla igenom i sin förra valkrets, Södra Lancashire. De konservative valagententerna hade gjort allt, hvad i deras makt stod, för att hos valmännen inskärpa, att Gladstone icke var någon verklig, utan blott en fingerad kandidat, och att det skulle vara en skam för en gammal och lojal valköping att välja en man, som ej ens bevärdigat Greenwich med ett af de tal, med hvilka han dock annars slösat. Så fort proklamationshandlingen var förbi, började båda sidornas agenter en sista stormlöpning mot valmännens hjertan. Den liberala valkomitön bad Greenvichs innevånare betänka, att de nu skulle afgöra, huruvida de ville ha Gladstone till förste minister och om de önskade, att England skulle visa sig rättvist emot Irland eller ej. Från d. 17 på morgonen voro gatorna i Greenwich uppfyllda med täta menniskomassor. Män, qvinnor, barn af alla samhällsklasser, hvilka vunnits af det liberala partiet, infunno sig med en mängd blåa flaggor och fanor; motpartiet har röda fanor och röda emblemer, men voro synbarligen i minoriteten och kunde endast med varsamhet visa sig på gatorna. Timme tör timme blefvo omröstningens resultater af de s. k. ponypojkarne från Blackheath skickade fram och tillbaka mellan de till samma valdistrikt hörande köpingarne Greenwvich, Woolwich och Deptford. Dessa ridande bud, hvilka voro utstyrda som jokeyer och prydda med blåa eller röda färger, galopperade genom gatorna med samma ohejdade snabbhet, som om hela Englands välfärd deraf berodde. Öfverallt såg man vagnar och kuskar, draperade med partifärgerna (valbestickningslagen förbjuder endast valagenterna att hyra vagnar för valmännen, men icke att låna dem), under det gatusångare och positivspelare, omgifna af en andäktig åhörarekrets, förherrligade Gladstones tillkommande kabinett och Irlands pånyttfödelse. Valmännen visade från båda sidor en så stor ifver efter att få rösta, att redan kl. 9 (valförrättningen varade från kl. 8 förm. till precist kl. 4 e. m.) 2,000 röster voro afgifna af 15,588. Ju längre fram på dagen det led, desto tydligare blef det liberala partiets öfvervigt, och dermed tilltog