Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 2

hon kunna bibehålla huset och tillika tillfredsställa alla pietetens fordringar. Men den gamle Sauer, som understundom tittade in i paviljongen, underrättade Lilli i hemlighet, att hålet i muren ej blifvit större. Han kunde ej begripa hvad detta skulle blifva till slut, ty det förekom honom ofta som om någon klef ut genom väggöppningen, och på kiselgången fann han ofta djupa spår af en mans fot. Bakom tornets fönster, som förr varit genomskinliga, hängde nu tjocka, tunga sidenförhängen. Mången gång, då fönstren stodo öppna, kunde Lilli från löfsalen se, huru damastvecken sakta rörde sig, ja, det hade sett ut som om en smärt gestalt stode bakom dem; Lilli tänkte på Orientens fönster, bakom hvilka Odaliskernas ögon glöda, och hon såg i andanom två händer med fingrar som af marzipan, och ringar, hvilka blixtrade som eld, dela det frasande sidenet. Hon förmodade att den okända bebodde tornet. Violoncellen hade hon ej återhört. Förunderligt, det tycktes som om tonerna förstummats, sedan mera buller och lif gjort sitt insteg. Sedan Lillis besök i staden kom nästan hvarje afton en skara unga vänner ut till henne, hvilka drucko the hos tant Barbara; sedan skymningen inbrutit, tändes då lampan i löfsalen, och man blef ofta tillsammans, mot