Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 2

den gamla vanliga ordningen i hofrättsrådinnans hus, till inemot klockan elfva. I dessa kretsar nämndes aldrig grannens namn högt, man respekterade tant Barbaras önskningar; blott då och då hände det att någon af de unga flickorna hviskande frågade Lilli, om hon ej sett den förfärlige enstöringen midtemot, en fråga, hvars besvarande Lilli städse med skicklighet förstod att kringgå. Visserligen framkallade dessa frågor alltid hans gestalt för hennes inre öga, och ehuru hon hade orsak att i honom se en svår förbrytare, genomfsor henne dock hvarje gång en hemlig smärta, och hon måste kämpa emot en slags pinsam förtrytelse, då någon främmande nämnde hans namn med förakt. Men hon grubblade ej öfver denna för henne nya, sällsamma känsla, och den som såg hur hon med ett barns glädtighet sprang omkring på gräsplanen, eller flög på kapp uppför berget, anade säkert ej, att på botten af hennes själ låg ett nägot förborgadt, men så djupt, att ej en gång hennes öga återspeglade en stråle derutaf. En lång sträcka bokskog, som började bakom huset och betäckte den stela bergväggen, hörde will tant Barbaras område. Sauer hade efter obeskrifliga, årslånga mödor banat en väg genom den vilda småskogen, och