Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 2

ger: Den som afstår från att angripa, är så godt som slagen. Man måste gå fienden till mötes och slå honom! Men till ett sådant initiativ fordras att man är fienden vaxen i truppstyrka. Mot ett svärd kan man icke kämpa med en dolk. Deputeranden Shene upplyste, att den österrikiska armåen nu var törsedd med 600,000 bakladdningsgevär och lika många reservgevär. Då krigsstyrkan nu skulle stiga till 960,000 man (reserven inberäknad) måste man äfven för framtiden vara beredd på stora utgifter till vapen. Under samma dags förmiddagsmöte yttrade Beust: Vi innevånare i Österrike som äro omgifna af stater, hvilka äro rustade till tänderna, kunna omöjligt förmå oss att blåsa fredsmelodier på herdaflöjten, och i det vi sluta till ögonen för faran göra oss till byte för hvarje makt, hvilken har lust att slita ett stycke at Österrike till sig. I fall regeringen tagit fel i bedömande af den europeiska situationen, ifall den bedragit sig i bedömandet af den österrikiska statens krafter, ifall den invaggat sig i illusioner, då den förlitade sig på att Österrike alltid efter svåra nederlag varit i stånd att resa sig igen och detsamma skall blifva fallet nu, då dess folkstammar blifvit fria — så skulle ett dylikt misstag minst sagdt vara ofsörlåtligt. — Detta må vara nog för att ådagalägga den anda, i hvilken både riksrådets flertal och regeringens representanter uttalade sig. Af utlåtandena inom pressen i Preussen finner man också att den af debatten inom det österrikiska riksrådet erhållit det intryck att densamma ej varit så synnerligt fredlig och försonlig gent emot kabinettet i Berlin. Så yttrar Rationalzeit. för d. 15 d:s i en ledande artikel angående den wienska deputeradekammaren: IIvad rikskansler Beust sjelf angår, så har han riktigt nog lotvat att icke vara någon äregirig diplomat, utan blott så mycket som furst Schwarzenberg (Österrikes ledande statsman åren 18501852) var, hvilken af Beust uppställes som ett mönster. Detta är tydligt nog för oss. Beust har tidt och ofta förklarat, att han ej vill någon vedergällningseller hämndpolitik mot Preussen; gudbevars, alldeles ingen hämnd ! Emellertid upplyser han likväl deputeradekammaren om, att det å Österrikes sida aldrig begåtts något större fel än då det i Krimkriget höll sig neutralt, ty detta, yttrade Beust, var den första och vigtigaste orsaken till alla våra påföljande förluster och nederlag. Detta fel, att hålla sig neutral, bör enligt rikskanslerns mening aldrig upprepas. Krigsministerns representant gick ännu ett steg längre. Han förklarade utan omsvep, att den nya österrikiska militärorganisationens ändamål var att hålla sig det nordtyska förbundet vuxet i krigsstyrka. Det wienska kabinettet betraktar alltså det nordtyska förbundet som sin naturlige fiende! Sammansvärjningen i Frankrike mot kejsardömet har upplöst sig till ingenting. Tillochmed Pays, hvars starka tillgifvenhet för den napoleonska dynastien ofta omtöcknar dess omdömeskraft, förnekarpå det aldra bestämdaste att det föreligger något som tyder på en sammansvärjning och gör uppmärksam på att alla de demonstrationer, till hvilka subskriptionen för Baudins minnesmärke gifvit anledning, försiggått inför allas ögon, nemligen vid offentliga folksammankomster och i pressen. Att regeringen har mer än tillräckliga vapen för att trygga sig emot dylika demonstrationer, ha vederbörande fått ertara på ett kännbart sätt, och det förefinnes icke någon som helst anledning till utomordentliga åtgärder. Att kejsardömet är likaså starkt och orubbligt som före d. 2 November, derom kan blott herrska en mening. Då tillochmed kejsardömets ängsligaste anhängare medgifva att detsamma icke är utsatt för en skugga af fara, synes det som borde den antidynastiska oppositionen böra slappas; följden häraf tyckes också böra blifva, att förhoppningarne hos de liberala imperialisterna, hvilkas antal alltjemt förökas, skola erhålla större utsigter att gå i uppfyllelse. France, International och flera andra kejserligt sinnade men liberala organer ha vid detta tillfälle iakttagit en hållning, som tyder på att det icke är utan grund som det i Frankrike herrskar en rotfästad tro på att en liberal politik i det inre skall gå hand i hand med en kraftig politik utåt. Emellertid herrskar naturligtvis bitterhet inom den franska oppositionen och Baudinska processen säges skola gifva anledning till ut