Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 2

hånfullt på trälgårdshusets i sanning mycket ålderdomssvaga väggar. Ser ni, fortsor han i sin förra muntra ton; jag kom hit i den tredligaste afsigt. Jag hade tillochmed sedan glömt, att den gamla frun der midtemot, af alla barn i staden kallad tant Barbara, för mig blott haft stränga blickar, hvilka gjorde mig, lille vildsinte pojke, så förargad, att jag kastade stenar in på hennes plommonträd ... Hon har troget bevarat familjehatet, hennes blick har ej blifvit blidare. Det oaktadt var det ej min afsigt, sade han allvarligt, att uppträda fientligt emot henno; jag beslöt tillochmed att köpa hennes egendom, för att obehindradt kunna aflägsna denna gamla karrikatyr till paviljong från mina nya anläggningar; icke endast mitt skönhetssinne lider derutaf, utan det finnes äfven en omständighet, som gör det till en pligt för mig att icke tåla detta skräphus på mitt område. — Denna omständighet är alldeles ingen hemlighet, min värde hr Blåskägg, tänkte Lilli, och lät för första gången sina stora mörka ögon hvila på hans ansigte. Hade hon glömt den sagohjeltes trollmagt, som alltjemt drog flioksjälar öfver till sitt rike? Hvem tänkte väl nu derpå? Denna fara låg ju så fjerran! Om än dessa manligt sköna drag voro outgrundliga för hennes oerfarna blick, så fanns