Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 2

der dock, såsom varningstecken, ett mörkt, blåaktigt fjun omkring hakan och nedre delen af kinderna ... Hans samvete var dock ännu ej alldeles förhärdadt, ty hennes forskande blick hade en egendomlig verkan; han försiummades plötsligen, det var som om hans öga utvidgade sig och blixtrade till ... Var det måhända det onda samvetet som slog honom; hon visste det ej, men i detta uttryck låg något, som verkade oroande på henne. — Nå, upplösningen, upplösningen? utropade han med helt förändrad röst; det lät nästan som om han uppvaknat ur en dröm och talade för sig sjelf. — Ja, upplösningen på gåtan var alldeles ej svår, den har tillochmed gamla Dorthe funnit ut, tänkte Lilli, men nedslog likväl ögonen, trots sina inre, djerfva anmärkningar. Ian gick ett slag utanför, återtog derpå sin förra ställning och sade leende: Jag är en dålig advokat; midt uti mitt tal brister tråden, men jag har hastigt gjort en märkvärdig upptäckt. Det har legat något liksom en dunkel profetia i min själ, och jag fann att detta något med blixtens snabbhet blifvit uppfyldt.