Göteborgsposten – 19 november 1868, sida 1

———— A—n— — -—— — I ett fall är sparsamhetshågen särdeles iögonenfallande. För några år sedan ansågs det absolut nödvändigt att gas skulle användas öfverallt och så rikligt som möjligt. Till och med i hökarbodarne måste de anspråkslösa oljelamporna vika för gaslågorna. Nu har man med ens kommit till visshet derom att gasen är Åalldeles för dyr. Man vill ej längre rikta gasbolaget — och man låter nu detta bolags förvaltare afhemta gasmätarne, förser sig med fotogenlampor och anlitar de Wilanderska lamporna som brinna så klart och så billigt. Fortfar denna sparsamhetshåg, så skola gasaktierna nedgå i pris, emedan årsutdelningen, som förr var rundelig, betydligt sammankrymper. Det märkligaste profvet på sparsamhet är dock de många större våningar, som i höst förlorat hyresgäster och nu stå outhyrda, trots det att husegarne nu blifvit ganska fogliga. Många äro de familjer som nu nöja sig med vida mindre, mera aflägset eller högt upp belägna och följaktligen billigare våningar än förr. IIyrorna hafva florestädes nedgått 25 å 30 procent, till och med i hus vid de mest freqventerade gatorna. Husvärdena ha isamma mån fallit och det är derföre ganska begripligt, att den föreslagna intecknings-garantiaktie-töreningen mellan husegare i hufvudstaden omfattas med stort intresse af dem. Om den kommer till verkställighet, om den vinner förtroende, kan ingen förutsäga med visshet, men det synes åtminstone troligt att denna förening, etablerad, icke kommer att motsvara de förhoppningar som husegarne nu göra sig på densamma. Det är i allmänhet icke svårt att få stående lån inom första hältten af husens verkliga värde; mot inteckningssäkerhet till detta belopp utlemnas villigt lån i de många här befintliga kassorna; men desto större är svårigheten att placera inteckningar, som ligga inom andra hälften af fastighetsvärdet, ty detta fluktuerar ganska betydligt. Förr ansågs den som var husegare för en ganska lycklig man; han uppbar sina hyror på dagen, hvilka punktligt erlades, och den enda omtankan han hade var att iakttaga om och när rätta tiden var inne att höja hyrorna. Nu uteblifva hyresliqviderna rätt ofta och denna fatala omständighet inverkar naturligen på beloppet af det kapital som fastigheterna representera. Åtskilliga publika inrättningar, som mot inteckningssäkerhet utlånt penningar, hafva nödgats inropa sådana fastigheter, visserligen till godt pris, men det är ej längre angemänt att vara egare af hus med hyresgäster och ändå oangenämare är det att vara husegare utan hyresgäster. Åndtligen är då den lifligt förda striden mellan stadsfullmäktige och jernvägsbyggnadsstyrelsen, rörande byggnadssättet å vissa delar af sammanbindningsbanan, afgjord. Stadsfullmäktiges önskningar äro i det väsendtligaste af K. M:t bifallna. Öfver Riddarfjärden skall bron göras minst 9 fot hög öfver det antagna medelvattenståndet, och öfver Kötttorget skall banan byggas på fristående stöd med genomgångar af sju sots höjd å bandelens hela sträckning. Jag har ingenstädes i de vexlade skrifterna sett utvecklas hvarföre broas öfver Riddarfjärden höjning från 7 till 9 fot ansetts vara af så stor vigt, eller hvaruti fördelen af denna höjning ligger, då i alla fall endast omastade farkoster och pråmar kunna passera under bron. För en sådan sjötrafik äro de omtvistade tvenne foten af ingen betydenhet. Det märkligaste är atti den kungliga skrifvelsen icke med ett enda ord upplyses eller antydes huru den ökade byggnadskostnaden för broförhöjningen skall bestridas och hvarifrån medlen dertill skola tagas. Byggnadsstyrelsen har likvisst hvarje gång den yttrat sig i saken framhållit att förändringen i byggnadsplanen kommer att öka kostnaden med omkring 40,000 rdr. Klart är att detta belopp måste af staten tillskjutas; men mer än tvifvelaktigt är om staten af berörde tillskott har någon annan fördel än det glädjande medvetandet att stadsfullmäktiges nitälskan för båtoch pråmtrafiken blifvit tillmötesgången. I alla händelser är den ökade kostnad, som broförhöjningen ådrager staten, en present till hufvudstaden, hvilken, det erkännes villigt, aldraminst nu har råd att i och för sammanbindningsbanan utbetala mera än de 3 millioner som den kommer att kosta staden. Om ibland hufvudstadens affärsmän en lifligare företagsamhet herrskade, så borde de nu med kraft och allvar omfatta det för några år sedan väckta, men derefter afsomnade förslaget, att från stambanan bygga en bibana till Nynäs, der hufvudstaden kunde få en nästan året om navigabel uthamn. Ryssland 4 (14A