Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 2

ut, ej en gång hans egen betjent eller kusk lära veta det. Negern står skyltvakt framför hennes dörr, och bär in maten till henne ... Gud förlåte mig, men huru kan en kristen menniska tåla ett sådant svart odjur omkring sig? Jag skrämmer ibjäl mig hvar gång han öppnar munnen, och tänker alltid på hvalfisken, som slukade Jonas .... Fruntimrnt brukar alltid gå med en tät slöja för ansigtet och när hon åker ut, äro förhängena tätt sammandragna för vagnsfönstren. Jag stod engång utanför trädgårdsporten, då vagnen for förbi; jag såg då, huru en fin hand ryckte och drog på förhänget; fingrarne voro såsom af marzipan, och ringarne derpå blixtrade som eld. Han måste rigtigt vara ett vidunder, som stänger in den stackars varelsen på detta sätt; men han ser ock sådan ut. När han rider till sitt gods — det sköna Liebenberg, som han köpt — då kommer han förbirusande, på sin kolsvarta häst, så man blir helt ängslig till mods, så morsk och befallande ser han ut. — Han är lik sin far, sade tant Barbara till Lilli, för honom var också verlden för trång och den ställning, han intog, för ringa. Han inympade på den gamla, hederliga Dornska stammen, en adlig telning; men denna trifdes ej i den borgerliga atmosferen, och då