Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 2

inre politiken, har förklarat, att den ej kunnat förstå detta steg trån myndigheternas sida, och har af denna anledning anmärkt följande : I alla tider och bland alla partier hafva vi sett något liknande. Under restaurationen upprättade de liberala ett minnesmärke för general Foy. Under julimonarkien blef samma utmärkelse från folkets sida Casimir Pårier vill del. Genom en offentlig insamling åvägabragtes äfven senare medel till Godefroi Cavaignacs minne. För icke länge sedan samlade kejsardömets vänner och Billaults baundrare bidrag, för att i sten föreviga bilden af denne store minister. Låtom oss lära oss att föredraga andras anspråk på den rätt, som vi ofta gjort gällande för oss sjeltva. Dock kastar den sabskription, som man nu öppnat, för uppmärksamma iakttagares blickar ett starkt ljus öfver partiernas fiendtliga ställning. Den framskridna demokratien har vändt tillbaka till den offentliga skådeplatsen; de nya frioch rättigheterna äro för dem blott ett vapen mot våra institutioner. De hafva föresatt sig att förherrliga männen och lärarne från dessa anarkiens dagar, då samfundet nästan befann sig vid afgrundens rand. Nåväl, man kan endast lyckönska sig till, att de på ett så oförsigtigt sätt röja, hvad de föra i skölden. Vi känna den fara, som ånyo hotar alla konservativa intressen. Låtom oss akta våra motståndares frihet; men låtom oss vara vakna, ty ställningen är betänklig, och alla goda medborgare måste förena sig om att besvärja dess taror. Från Paris skrifves för öfrigt, att Iavin, direktör för Siecle; till följd af ett slaganfall lifsfarligt insjuknat. En ny förordning från ministern för den offentliga undervisningen grundar lärostolar i politisk ekonomi, fysik, kemi och mekanik, de senare vetenskaperna med särskild tillämpning på konsten och industrien. Det förut omnämnda tal, som Englands förste minister Disraeli höll vid sista Citybanketten, har erhållit ytterligare betydelse genom den franska Moniteurs förklaring, att franska regeringen fullkomligt gillar hans deri framställda uppfattning af ögonblickets ställning. Vi meddela derföre efter Times en närmare redogörelse för hans anmärkningar om de politiska förhållandena i Europa. Då vi taga i betraktande förhållandena inom Europa, kommer jag att tänka på, att för ett år tillbaka, då jag hade den äran att vända mig till Eder, många krigsrykten voro i omlopp i Europa, der ett stort krig för ej längesedan afslutats och stora bekymmer af denna anledning rådde. Men jag hade å regeringens vägnar det åliggandet att försäkra Eder om, att det enligt vårt lörmenande icke fanns något skäl till denna fruktan och oro, att vi icke trodde, att något krig skulle utbryta, utan att tvärtom hade allt skäl att tro, det allt förde till en fast och varaktig fred. Nu har åter ett år förrunnit, och riktigheten af nämnda förklaring har icke på något sätt motsagts af hvad som inträffat. Jag medger, att det under Europas närvarande förhållanden finnes på ytan orsaker till oro och bekymmer. Jag vet mycket väl, att de, som kunna öfverblicka alla möjliga orsaker till missförstånd nationerna emellan, kunna lemna en mycket lång lista öfver orsakerpa tili öfverhängande faror; men dessa farhågor delas icke af H. M:ts rege ring (bifall). Hon tror icke, att det finnes någon anledning eller förevänning till krig. Hon tror tvärtom, att alla de suveräner och ministrar, som ha inflytande på nationernas öde och inverka på händelsernas gång, äro öfvertygade om, att det är till förmån för deras länder och nndersåter, som freden upprätthålles (bifall). Jag medger, derför att det vid sådana tillfällen som det närvarande är oklokt att dölja något skäl till den oro. som vi måste känna, — jag medger, att det, i hänsyn till det ömsesidiga förhållandet mellan Frankrike och Preussen, tvenne länder som intaga en framstående plats bland Europas civiliserade och ledande stater, skenbarligen finnes anledniog till sarhägor uti de stora rustningar, som de nu företaga. Men likasom vi i det enskilda lifvet stundom se, att det mellan tvenne individer, hvilka bälla strängt på sin värdighet, uppkommit ett missförstånd, hvarull det enl gt deras egen äsigt ej finnes någon tillräcklig orsak, att det under sådana omständigheter icke sker något annat, än att andra, som äro deras likar i rang, at! deras vänner, hvilkas bevekelsegrunder icke kunna misstydas, känna sig förpligtade att träda emellan och framkalla ömsesidiga förklaringar, hvilka leda till ett mera tillfredsställande förbållande — så tror jag äfven, att min åcle vän (lord Stanley) som efter den amerikanske gesandtens förklaring så lyckligt gjort slut på de vanskliga och i viss mening långvariga missförstånden med Förenta Staterna, icke kan göra något bättre, än att förhandla med de öfriga europeiska stormakterna och träda emellan de båda nämnda makterna, hvilka, enligt mitt förmenande, icke äro lifvade af nägra inkräktningsplaner, utan befinna sig i den ställning, hvari de nu äro, på grund af egendemliga orsaker, hvilka icke kunna förutses och förut sällan inträffat. Om de andra eu-opeiska stormakterna gå in på en klok och högsinnad bemedling, så är jag öfvortygad om, att man skall så dessa missförstånd till att upphöra på ett lika lyckligt sätt, som man gjort slut på missförstånden mellan Förenta Staterna och vårt land (bifall). Och jag hoppas, att jag, om jag nästa år har den äran att tacka för deona skål (ljudeligt bifall och skratt, hvilket senare förklaras tillräckligt deraf, att det var skålen för ÅII. M:ts ministrar, för hvilken Disraeli tackade, i det man i Eaglona anser det för en afgjord sak, att Disraeli skall komma att afgå, såfort det nya parlamentet trädt tillsamman) ... att jag, om jag nästa år har den äran att tacka för denna skål, skall kunna påminna Eder om dessa anmärkningar. och att Preussens och Frankrikes oe