Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 2

köpte han ett adelsdeplom. En köpt adel! det vill, strängt taget, säga detsamma som köpt förtjenst .... Dumheter? Bara dumheter! Hon sköt undan spinnrocken, och steg — Nu har jag då kommit in på ett förargligt thema. Kom Lilli, slå i en kopp the åt mig. Säg luktar det ej friskt och otörfalskadt? Har också sjelf samlat bladsorterna i skogen; derutaf får man friskt blod och röda kinder, och det kan du behöfva, du lilla månskensansigte. De sutto ännu länge tillsammans och pratade. Plöstligt töll ett sken på toppen af den hvita akaciegruppan, och dess blomster öfvergötos af brokiga ljusströmmar. I taket af tomrummet brann en hänglampa. Den sköna, smärta qvinnan derborta, i hvita atlasdrägten och med de långa svarta hårflätorna hade en gång här framstammat kärlekens ord, i nattens tystnad, och nu böjde hon sig ned, omsluten af ljus, och ingen blygsamhetens purpur betäckte hennes bleka anlete. Hennes hvita armar omslöto honom, som djerft uppklättrat på balkongen, och som för hennos berusande kärlekshviskningar forgätit dödssaran. Men ljufvare hade väl aldrig Capulets olyckliga dotter smålett emot sin Romeo, än hennes sköna konterlej på den bräckliga glas