Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 1

Vid rekulen bringas stolen till att gunga tillbaka jemnt och lugnt utan minsta skakning; om stolen fattag och stannas i sin lägsta ställning, kan bössan laddas på nytt, och när stolen så släppes lös, måste den genast gunga tillbaka för att komma i jemnvigt, och den skall således ånyo bringa bössan upp till höjdpunkten. Hvarje gäng bössan affyras, upprepas samma verkan. Vi ha såledeg ett skjutvapen, som alltid affyras från en höjdpunkt och genast derpå sjunker ned till en lagre position, för att der återigen göras färdig till tjenst. Detta är det väsendtliga i kapt. Moncrieffs uppfinning. Gungstolen — som har fått det tekniska namnet EIÄv.-1r — väger omkr. 6 tons (12,000 skålp.), och vigten är så fördelad, att i jemnvigtsställningen befinner kanonen sig på sin högsta punkt. Underdelen af elevatorn är afrundad som på en gungstol, och i samma ögonblick som kanonen affyras, bringar rekulen maskinen att gunga bakut och sänker derigenom kanonen några fot under brostvärnet. En hake af vanligt slag, som står i förbindelse med ett kuggbjul sådant som en hvar sett på ett vindspel eller en kran, stoppar kanonens vidare gungning. När den ånyo är laddad, uttages haken med ett handtag, kanonen gungar i vädret, skottet brinner af och kanonen sjunker åter tillbaka i laddningsposition. En enkel inrättning, kallad lvagnen — det är icke annat än en tvärstäng, fastgjord vid kanonen på ena ändan medelst en tapp och på den andra rörande sig På ett sluttande plan — håller honom horisontal under hela rörelsen, och med tillhjelp af en spegel låter kanonen rikta sig, medan den står i laddningsposition, utan att kononieren behöfver ett enda ögonblick blottställa sig, Då för många år sedan denna stora uppfinning — den är stor just emedan den är så enkel — blef förelagd auktoriteterna, kunde dessa, som sagdt är, icke inse att den hade någon betydelse, och hvad som var ännu värre: de ville icke ens tillåta kapt. Moncrieff förevisa dem uppfinningen. Slutligen efter tio års förlopp är denna tillåtelse gifven, och genast arbetar maskinen med den fullständigaste framgång. Den kanon, hvarmed den nya apparaten blef profvad, var en 7-tums-kanon af omkring 7 tons vigt — en tillräckligt fruktansvärd massa att manövrera med vid ett första försök. De första få skotten voro blott bestämda för att undersöka om maskinen verkligen kunde arbeta, men innan två dagars kort öfning var förbi, funno artilleristerna, hvilka hade fått en för dem så ovanlig tjenst, att de kunde uppnå lika stor precision och i snabbhet öfverträffa allt hvad de hittills kunnat uträtta med kanoner, som serverades vid öppna skottgluggar. Alltsom profskjutningen fortsattes, blefvo profmedlen skärpta, och andra dagen gingo nästan alla försöken ut på att träffa en tafla, som i en lutande linie rördes framåt, så att den hvarje ögonblick förändrade afstånd och vinkelriktning. Förträffliga skott gjordes under detta prof, och på vissa tider gafs under kanonens laddning bakom bröstvärnet order till artilleristerna att rikta sina skott först på en och sedan på en annan tafla, som stod på olika afstånd och i olika positioner. Hvarje gång träffade kulan så rätt, som om de under betäckning stående artilleristerna hade varit i det fria och haft det föremål, på hvilket de sigtade rakt framför ögonen. Före andra dagens slut hade man sålunda, enligt order, afskjutit 10 7-tums projektiler mot åtskilliga taflor på mindre än 19 minuter — en hastighet som man emellertid tror sig kunna öka, när större öfning erhallits. Men en ännu vida märkligare prestation följde senare. Det reglementerade antalet af en kanons servis, nemligen 10 man, kan näppeligen anses för stort för manövreringen af en kanon med 7 tons egen vigt och inalles 20 å 30 tons vigt, när tillbahöret tages med i räkningen; men så fullkomlig jemnvigt är åvägabragt genom kapt. Moncriefss montering, att tre man kunde med jemförelsevis lätthet ladda, flytta, rikta och affyra kanonen. Elter två eller tre salvor förmådde de tre artilleristerna att mina tiden mellan hvarje skott till mindre än 24 minut, och enär artilleristerna skulle med fienden mot sig vara nästan lka mycket skyddade för förlust, som de vore det vid sjelfva profskjutningen, skulle det vara möjligt, om det derpå kom an, att underhålla batteriets eld nästan oförsvagad med mindre än en tredjedel af den nu för ett batteri reglementerade serrisen. Sedan, detta försök visat med hvilken lätthet kanonen lät servera sig, bevisade ett annat försök på det mest tillfredsställande sätt, hur svårt det skulle vara att bringa den i oordning, Under ett uppehåll i skjutningen blef hela apparaten öfverhöljd med sand och grus, som med flit sköfflades in i de delar af maskineriet, hvarest man kunde antaga att det skulle mest skada; men det behöfdes blott några sekunder för att göra allt klart igen. Komiteens sintlighet var slutligen uttömd och experimenterna upphörde, utan att uppfinningen hade lagt en enda svag punkt i dagen. Ingen särdeles svårighet är att befara med afseende på försardigandet af elevatorer för en kanon af hvilken vigt som helst, och hvad landtbatterier beträffar, så måste hädanefter en simpel fördjupning i jorden föredragas framför hvarje annan inrättning. En grop i jorden har länge varit den bästa positionen för en skarpskytt, och nu, då svåra kanoner låta mantvrera sig eller rättare sagdt kunna bringas till att manövrera sig sjelfva lika hastigt som en soldat handterar sitt gevär. är sar ma metod älven användbar för dem. Vi ha emellertid ännu icke nämnt alla de företräden, kapt. Moncriesles lyckliga uppfinning eger. Rekulen gifver icke allenast all den kraft som behöfves till kanonens rörelse utan det blir något öfver af den till annat ar-, bete, och när, såsom händelsen är med groft artilleri, projektilernas vigt är så stor, att de äro ohandterliga skall man kunna begagna rekulens osparade kraft til 5