Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 1

par, och mellan hvars tegelstenar talrika svalor byggde sina nästen, tyckto man sig nåstan se den tyska sagans allvarsamma skuggor glida förbi, under det man der midtemot kände sig omgifven af en flägt af herrlig sydländsk poesi. Fordom stod der, hvarest det nya huset reste sig, en byggnad, hvilken liknade hofrättsrådinnans som det ena ägget det andra. Då för tiden fanns ej heller den gröna häcken. I dess ställe förde en lång allåe at kastanjeträd nedför berget och slutade framför en stor, hög port. I dessa byggnader bodde två kusiner, Hubert och krik Dorn, sina familjer. De voro mycket ansedda i staden och gällde för att vara stenrika. Deras enighet hade blifvit till ett ordspråk ; aldrig föreföll någon ordvexling mellan de båda männen. Barnen lekte tillsammans, och tvistade väl emellanåt, men deras mödrar voro kloka nog att låta dem sjelfva atgöra sina små stridigheter. Trädgården begagnades gemensamt, och om sommaren intogos måltiderna gemensamt i den stora paviljongen, som stod vid ingången till allen. Då bröt ett svart moln plötsligt löst öfver denna endrägtens bostad. En ny ande kom öfver den, och ett blekt spöke, atunden, följde den i hälarne, då den öfverskred tröskeln. Det var vurmen att samla antiqviteter, som bemäkti