Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

någon af provisoriska regeringens medlemmar i Madrid. Revolutionen är något mer än en månad gammal, och antalet af pretendientas eller embetssökare kan anses hafva fördubblats med hvarje dag. Det finnes utan tvifvel spanjorer, som gillat den senaste politiska förändringen; det finnes andra, som funnit fel deri; men man skulle kunna tro, att det ej finnes någon, som icke föresatt sig att deraf draga fördel. Hemmets okränkbarhet kan visserligen sanktioneras af lagen till förmån för den ringaste backstugusittare; men en ministers dörr, hans trappa, hans kabinett, hans matsal, sjelfva hans sängkammare kan icke stängas för någon. Skörten på hans rock, betslet på hans häst, hans hustru, hans barn och hans barns amma äro en god hållhake för hvar och ens hand. Inga medel att få tag i honom eller dem, som kunna på ett eller annat sätt anses tillhöra honom, anses olagliga. Besök t. ex. general Prim i hans våning i Hotel de Paris vid Puerta del Sol. Han har nyss lemnat sin bullersamma bostad på detta centralt belägna ställe, men han kan knappast sägas njuta mera frid i sina nya rum i Calle Barquillo. Den stackars karlen har en matt, tankspridd blick — blicken hos en man, som ej kan kalla en minut i sitt lif för sin egen. Besök honom hvilken timme som helst om dagen eller natten. Ni banar eder väg genom hopen af de djerfva tiggare, som i kö belägra hans dörr; ni finner en svärm af tjenare, adjutanter, handsekreterare, hvilka alla söka uppfylla det tackoch hopplösa värlvet att drifva tillbaka strömmen af de besökande. Generalen sysselsätter sig icke med de allmänna angelägenheterna utom tjenstetimmarne; generalen är upptagen; han är inte hemma; han spisar middag; han ligger; ban är sjuk; han är död! Förgäfves! Hopen vill ej veta af någon vägran. Tiggarne kunna icke tillbakaslås. De få lyckliga smuggla sig in en och en; de öfriga få vänta; deras förmåga att vänta är gränslös. De veta, att huset blott har en utgång. Om generalen skall ut, måste han tala med dem. Må han bara komma, och de skola nog hålla honom. Och ut kommer han otvifvelaktigt. Mellan kl. 8 och 9 på morgonen är ban uppe och arbetar. Han har knappast tid att kasta ett ömt ord till sin hustru, eller en afskedskyss åt sin lilla älskliga dotter. Afståndet mellan hans boning och krigsministeriet är knappast hundra famnar; det skulle vara skryt att åka den biten. Det skulle vara en förolämpning mot folksuveräniteten att befalla ut fyra borgaregardister, för att rensa vägen framför honom. Han tager en af sina vänner under hvardera armen; han b saller tvenne af sina adjutanter att följa honom olldeles i hälarne — för att kunna berga sig från olagenheten af beslutsamma knapphällare. Prim är en alltigenom artig, human och hofsam man; han uthärdar med hjeltemodig ståndaktighet tiggarnes angrepp. De första dagarne banade han sig väg genom att helt enkelt tömma sina fickor. Senare har han funnit, att han tillfredsställer en hvar bäst genom att icke gifva åt någon. Blotta tiggare i trasor äro lätta att skaka af sig; men icke så petitionärer i fina klädesrockar. Jagaskall taga eder sak i betraktande. Jag har icke glömt er. Lemna er petition åt mig. Vi kunna icke sysse sätta oss med dylika saker på gatan. Kom och besök mig i förbigående på byrån. För Guds skull lemna mig i fred. Låt mig draga andan! På detta sätt, med ett ord åt hvar och en — ett vänligt ord åt den minst påträngande, men äfven ibland etc ord af allvarligt ogillande åt den allför närgångne — fullbordar den store mannen sin promenad, ett långsamt framåtskridande på en kort väg, i det hopen skockas omkring honom, alltsom han går framåt, och tränges tätt och bullersamt bakom honom. I krigsministeriet, längs hela den breda trappan, i försalen, i den långa raden af gemak har en och annan större trängsel redan länge rådt; nedböjda gubbar, slarfviga qvinnor med barn på armarne och vid kjolarne; snygga rockar och pösiga uniformer på de hämsta platserna; på denna mängd ansigten en ofantlig mängd vexlande uttryck, trötthet af väntning, missräkning öfver förut gjorda petitioner, medvetande af oemotståndliga anspråk, förakt för det omgifvande sällskapet, kraftig beslutsamhet att ofvervinna hvarje hinder, en illa dold känsla af harm etc. Lugn, värdig, förekommande måste Prim passera igenom hela denna väntande hop. Han har en förnäm bugning för en, som förut varit hans förman; en förtrolig nick för en gammal kamrat, en hjertlig helsning åt en god vän, ty hans hjerta är oförändradt, fastän hans ställning är en annan, Fyra gånger om dagen måste general Prim bana sig väg genom samma hinder. Och sådan som hans lott är, sådan är alla hans kamraters i kabinettet, sådan är Olozagas och andras, hvilka, fastän de icke äro vid makten, likväl tros ega detta inflytande, som sjelfva makten är underdånigt. Ve den man, qvinna eller det barn, som kan misstänkas för att ega inflytande! Konungens af Preussen trontal är det stående ämnet för artiklar i de större utländska bladen. De officiösa parisertidningarne gifva det en fredlig uttydning, de oppositionela deremot mena, att det egentligen är till den grad fredligt, att man kan bli riktigt rädd deriör. Bland de engelska bladen synes den ministeriela ÅStandard på det mest träffande sältet tyda det, sägande: Om konungen af Preussen, istället för att i allmänhet säga, att hans förhållande till alla främmande makter är tillfredsställande, uttalat en förhoppning om, att den nordslesvigska frågan skulle inom en ganska kort tid bli afgjord på ett för Preussen och Danmark tillfredsställande sätt, eller om han bebådat, att hans regering skulle söreslå hans förbundsvänner en betydlig nedsättning i den årliga kontingen:en och i de militära utgifterna, så skulle han plötsligen bragt den politiska barometern på vackert väder. Allmänheten behöfver något mer än allmänna förhoppningar. Den vill blott tro en suverän, som uttalar tillit till fredens bevarande, då den ser, att hans ord finna någon bekräftelse i gerning. Samtidigt med konung Wilhelms fredsförsäkringar berättar Constitutionel, att en preussisk komite bildats, hvilken skall i Lu