Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

ren Simone de Barde, hvilken hon enligt fadrens vilja räckt handen, då nästan bäfvade han för hennes majestätiska skönhet. De guldskimrande lockarne föllo ned på de svagt purprade kinderna, pannan var allvarlig och ädel, hennes dunkla ögon blickade strängt men ömt tillika. Ingenting på jorden kunde vara ljufvare än hennes leende, en liten grop smyckade den lilla hakan, den hvita halsen uppbar så ädelt det sköna hufvudet, de herrliga skuldrorna, den sköna bysten voro fulländade till sina former. Bländande hvita uppdykade armarne och de smala händerna ur vecken på den ljusblå, silfversållade drägten, som hon isynnerhet gerna bar. Dyrbara ringar och spännen smyckade de fina fingrarne och armlederne. De minsta fötter uppburo den höga gestalten. Det fanns intet fel på henne, den törtrollande, och nu var hennes tillvarelses ljus utslocknat! Hvarföre skulle hon väl ännu lefva i denna natt? Diktningens källa tycktes förtorkad, hans sånggudinna hade öfvergifvit honom; Dante Allighieri önskade sig döden. Men derute firade jorden uppståndelsens stora fest, det klingade i skyn som jublande englakörer, vårens ande lifvade alla knoppar. Det nya lifvets ström hvälfde sig genom hela skapelsen,