Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

smäningom blifvit en förskräckande syn, smärtan hade ända till oigenkänlighet förvandlat den ädla diktaregestalten. Dante Allighiere sjelf kände knappt denna förskräckliga förvandling, han lefde icke mera i det närvarande, han drömde om det förflutna, drömde om den hulda, som utan afskedshelsning lemnat honom för allid, och om hvarje ögonblick han lefvat i hennes närhet; hela historien om hans lidelsefulla och rena kärlek uppdykade i brinnande färger för hans själ. Han såg henne åter — sin Beatrice, i kretsen af glada lekkamrater, i fadrens trädgård, ett barn af knappt åtta år, hvitklädt med ett purpurband om pannan, såg sig sjelf, en skygg gosse, stå på afstånd, han kände hennes blick, hennes leende. Hon bjöd honom blommor, han tog buketten ur hennes små händer, sedan den dagen hade han älskat henne. Hon växte upp den älskliga, väna, och den djupa oupplösliga kärleken i skaldens hjerta växte med henne. På alla hans vägar, långt från Florenz, vid de allvarliga studierna i Padua, i stridens buller då diktarehanden tappert förde svärdet, stod hennes bild för hans själ, besjöng han i glödande stanser den Endas tjusande behag. Och då han återsåg henne, den unga makan till den ädle ridda