Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 1

ken känner den tjusande Primaveras, Beatrices ömma väninnas, lefnad? Den sköna Beatrice, Riddar Simone de Bardis unga gemål var död; Dante Alighieri hade förlorat sin älskade; staden vid Arno, Firenza la bella, sörjde med skalden den mest strålande af sina döttrar. Sorgen öfver fadrens förlust hade brutit Beatrices späda lif; få månader efter hans bortgång sjönk den ljufva rosen i grafven. Hennes unga väninnor fladdrade med nedslagna blickar och bleka kinder omkring utan sin drottning, lika en skara skingrade dufvor, hvilka ännu icke funnit någon hviloplats. Blott så småningom lärde de sig att undvara den dyra hädangångna; men unga hjertan är inga passande boningar för smärtan; de sköna ögonen strålade, de friska läpparne logo åter. Endast Beatrices förtrogna Giovanna, som man i Florenz för hennes tjusande älsklighet kallade ÅPrimavera tillbakavisade ännu beständigt sina tillbedjares tröstegrunder och mångdubblade artighetsbevis; hon upphörde ej att gråta den förlorade. Hittills hade tårar varit sällsynta gäster i dessa eljest så leende ögon; och den sköna flickans beundrare funno nu dessa strålande