Göteborgsposten – 6 november 1868, sida 1

tillväxt med omkring 40 och 1867 uppgingo till 1,270. Hospitalens utspisningsoch beklädnadskostnader för 1865 utgjorde nära 200,000 rdr, för 1866 220,000 och för 1867 260,000 rdr. Under de två sist omförmälda åren hade således hospitalsfonden endast för utspisning och beklädnad fått vidkännas en ökad utgift af tillsammans 80,000 rdr. Men icke nog härmed. Förlidet års höga pris på alla lifsförnödenheter hade till oundviklig följd att endast utspisningskostnaderna för innevarande år öfverstego med icke mindre än 52,000 rdr dem för 1867, och med fullt 100,000 rdr medelbeloppet af utspisningskostnaderna för 1862-66. Då ordensgillet i sammanhang med ofvan anförda bekymmersamma förhållanden tillika erfor att K. M:t icke, ehuru ordensgillet derom gjort underdånig framställning, ansåg sig böra af innevarande års riksdag begära förhöjning å det kreditiv, som hospitalsfonden dittills uppburit; då emellertid ordensgillet under de sålunda ökade bekymren ansåg sig pligtigt bereda nödig jemvigt emellan hospitalsförvaltningens inkomster och utgifter, vidtogs, såsom enda utvägen dertill, att anbefalla inskränkning i sjukvården till det omfång som at derföre tillgängliga medel betingas. I öfverensstämmelse härmed förordnades, det antalet sjuke, som å rikets hospitaler vårdas inom de talrikaste, eller andra och tredje betalningsklasserna (för hvilka afgiften är lägst, men utgifterna relativt störst), skulle i mån af skeende afgång nedsättas med omkring nio procent. Denna af den finansiela ställningen framtvingade föreskrift var emellertid ganska säkert lika smärtsam för Serafimerordensgillet att meddela, som för hospitalsdirektionerna att verkställa; den har dock betingats af den strängaste sparsamhet. Men åtgärden är — obarmhertig. Det är sjelfklart, att inga af de för den allmänna säkerheten vådliga sinnessjuka kunnat från hospitalerna aflägsnas. Hospitalsdirektionerna hafva måst utgallra icke-vådliga sinnessjuka. Men hvart ha väl dessa tagit vägen? Jo, de hafva måst återtagas af de kommuner till hvilka de förr hafva hört. Hurudan bar väl deras lott då blifvit? Jo, de aldra flesta hafva förflyttats — man kan gerna säga inkastats — på fattighusen. I samma stund har den omsorgsfulla skötsel och den goda föda som de åtyjutit på hospitalet blitvit utbytt mot det i system bragta fattighuseländet. Många af dessa olyckliga varelser hafva tillbringat så många år på hospitalet, att de nu äro bortglömda, till och med okända, i den kommun från hvilken de utgått, och alla, eller åtminstone de aldra flesta, skola ganska säkert både betraktas och behandlas såsom ytterst ovälkomna gäster, äfven i det afseendet olyckligare än de öfriga sattighushjonen, att de äro oförmögna att klaga om och när de vanvårdas. Jag skall i korthet skildra en dylik varelses olyckliga belägenhet, hvilken jag specielt känner. Hon har uppnått 65 år och af dessa har hon tillbringat mer än 30 på hospitalet. I den socken, som hon ansetts tillhöra, igenkändes hon vid återkomsten af ingen. Hon har ej på många år varit våldsam; numera är hon till ytterligaste grad själsförslöad — hon endast vegeterar. Der man sätter henne, der sitter hon orörlig huru länge som helst; der man ställer henne, der qvarstår hon såsom vore hon fastspikad vid jorden. Får hon mat, så förtär hon den med glupskhet; men får hon ingen mat — så svälter hon utan att gilva något ljud ifrån sig. Naturligtvis får äfven hon sin fattigdel; men fattigvårdsstyrelsen måste iakttaga den strängaste sparsamhet, annars vredgas socknens ärade medlemmar, och nämnde styrelse har också verkligen lyckats efter ihärdig experimentering, på ett för alla, utom fattighjonen, tillfredsställande sätt nedbringa hvarje individs fattigdel till det minsta möjliga. Fattigvårdsstyrelsen är stolt öfver sin utfodringsmetod i fattighuset; i ladugården, och använd på kreaturen, skulle den benämnas svältfodring, hvilken, såsom bekant, är mycket felaktig ur ekonomisk synpunkt vid boskapsskötseln. Jag betviflar visst icke att nästa riksdag skall bevilja det anslag, stort 100,000 rdr, som absolut erfordras för att fylla bristen i hospitalsfonden ; men jag betviflar icke heller att Serafimerordensgillet skall tillvitas förbiseende at den strängaste sparsamhet, tillvitas att hospitalshjonen erhälla för god vård och föda, samt allvarligt förmanas att göra indragningar, d. v. s. knappa in på föda och vård för de olyckliga. Men ätven om det ifrågavarande fyllnadsanslaget beviljas, så förbättras icke derigenom ställningen för de olyckliga varelser, hvilka nu flyttats från hospitalen till fattighusen. Der komma dessa i alla fall att qvarstanna och att prisbilligt prepareras för öfvergången till en annan verld. Deras rum på hospitalen skola intagas — när inkomsterna ökas — af nya patienter, ty de