Göteborgsposten – 6 november 1868, sida 1

Bref srån Stockholm. (Forrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 4 November. Att den strängaste sparsamhet icke alltid leder till den bästa hushållning, är en mycket gammal iakttagelse, och äfven representationen skulle vid mångfaldiga tillfällen derom kunnat öfvertyga sig, om den velat eller förmått aktgifva på företeelser, som framträdt i öppen dag. Representationen skulle likaledes lätt kunnat öfvertyga sig derom, att den stränga sparsamheten, af henne sjelf utöfvad, kan föranleda till obarmhertiga åtgärder. Det är för en sådan åtgärd som jag nu vill redogöra. Att Danviks hospitalsinrättning var en ytterst bristfällig vårdanstalt för sinnessjuka, att den rent af var en skamfläck för vårt land, hade länge erkänts. Ändthgen beslöts att en ny och tidsenlig vårdanstalt för sinnessjuka skulle inrättas i hufvudstaden, och Konradsbergs hospital, afsedt för 150 sinnessjuka, blef uppfördt. Men, hyllande den vackra regeln: den strängaste sparsamhet måste iakttagas, beviljades så ringa anslag af rikets ständer ej mindre till första utredningen af nämnde hospital, än ock till uppehållande at sjukvården derstädes under såväl året 1861, då hospitalet öppnades, som de närmast derpå följande åren, att en brist af 70,000 rdr vid 1864 års slut hade uppkommit i hospitalsfonden. Dertill kom att äfven deras antal, som vårdas å samtlige hospitalen i riket, årligen ökas med omkring 40 personer, hvarigenom en utgiftstillökning för dessas vård af omkr. 10,000 rdr årligen uppstod. Att dessa sinnessjuka kunde och borde mottagas, var en töljd derat att hospitalen blifvit utvidgade. Serafimerordensgillet, under hvars vård samtlige hospitalen stå, hyste emellertid den förhoppning att ofvan omförmälde brist i hospitalsfonden skulle kunna afbjelpas genom ett anslag för en gång af 50,000 rdr. Mera vågade ej ordensgillet begära och beloppet blef, på K. N:ts förslag, af 1865-66 års ständer beviljadt, sedan dock åtskilliga representanter, åberopande sparsamhetsskäl, ifrigt påyrkat nedsättning i anslaget. Men Serafimerordensgillet — hvars ledamöter i parentes sagdt utöfva sitt bokymmersamma kall utan all godtgörelse — fick nya bekymmer, enär icke blott utsigterna att minska hospitalsförvaltningens skuld törmörkades, utan äfven allt mera uppenbart blef, att denna skuld på ett betänkligt sätt hotade att tillväxa. Antalet sinnessjuka, särdeles sådana som för allmänna säkerheten voro vådliga, ökades alltjomt, så att samtlige hospitalspatienterna, som 1864 utgjorde 1,151, årligen