Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 1

skap. Ilon lutade sig tillbaka i ett hörn och försjönk i tankar. Huru lumpna förekommo henne ej nu anledningarne till det missnöje som hon denna dag kännt, huru förebrådde hon nu icke sig sjelf derför! Hvad skulle hon ej ha gitvit till för att nu kunna flytta sig tillbaka till detta dystra hem, dit någon besökande så sällan kom och der nöjena (i den mening verlden tager dessa ord) voro så få och sällsynta! Huru angenäma föreföllo henne ej nu de fridfulla timmar under hvilka hon ej kännt någon fruktan och hvilka hon tillbragt med sitt barn på sitt knä eller vid den nyss förut så föraktade symaskinen! Huru lugna och lyckliga hade ej dessa aftnar varit, under hvilka John, trött efter dagens mödor, sutit vid hennes sida med hennes hand i sin och talat om huru högt han älskade henne och målat den framtid som en gång skulle bli deras. Då hon tänkte på allt detta och jemförde sina nuvarande känslor med dem hon blott få timmar förut uppmuntrat, ryste Margaret öfver sin otacksambet för de välgerningar med hvilka himlen öfverhopat henne. — Hvarföre talar du ej, Meg? inföll Robert Nelson med sin hesa röst. Nu har din laglige man efter mer än tre åra frånvaro