Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 2

— ——— ——— —— — vet att du älskar mig och skall vara stark för min skull. Margaret, vi måste skiljas. Hon uppgaf intet rop, ej heller svimmade hon; hon upprepade ej hans ord, eller lät höra någon förvåning öfver deras underliga betydelse; men en tanke bemäktigade sig henne — den att hennes man förlorat sitt förnuft, och så tydligt afspeglade sig denna tanke i hennes drag, att John Hartley genast läste den. — Nej, Meg, jag är ej vansianig; jag har ännu alla mina sinnen i behåll, ehuru Gud endast vet för huru länge. Vänd bort dina ögon — se hvartsomhelst utom på mig och jag vill försöka säga dig allt. Hon vände instinktlikt blicken mot den halföppna dörren. Men i nästa ögonblick slet hon sig ur sin mans armar och pekade oroligt mot korridoren. — John! jag såg — jag är öfvertygad om att jag såg nägon der, stammade hon — någon rörde sig i mörkret. Hvem är der? Hvem kan ha någonting att göra med dig eller mig? — Jag har det, sade en röst, hvilken åren ej förmått utplåna ur hennes minne, och i nästa sekund stöttes dörren häftigt upp och på tröskeln stod gestalten af hennes förre man,