Från Utlandet. Det nuvarande belgiska sändebudet i Madrid måtte ha, hvad man i Italien kallar, onda ögon för furstliga personer. Han har neml. varit vittne till ej mindre än fem tronere fall, hvilka kullkastats af fem revolutioner. Han var i Paris 1830 och 1848, i Neapel 1861, i Athen då Otto måste lemna sin hufvudstad och slutligen har han bevistat Isabellas afsättning. Berlinerbladet Volkzeitung säger med sin mot Frankrike vanliga impertinens, att Belgien nu borde skicka honom till Paris. Och hvarför icke till Berlin? genmäler en parisertidning. Alltjemt samma utbyte af animosa angrepp mellan de båda ländernas offentliga organer! Detta, fastän de för visso ha andra och vigtigare saker att syesla med; ty det är dock åt öster som den allmänna uppmärksamheten bör riktas. ITillsvidare intager emellertid Frankrike åter sin förut efter slaget vid Sadowa tydligt betecknade ståndpunkt, hvilken i grunden är en hand räckt till försoning åt Preussen och till tyst uppmaning att fullfölja med Frankrike andra politiska mål. Denna ståndpunkt, som finnes närmare definierad i Lavalettes bekanta cirkulär af d. 11 Sept. 1866, i Rouhers tal inom lagstiftande kåren och nu senast i de på kejsarens befallning utgifna och sålda fyra kartorna öfver Frankrikes maktställning sedan 1815, är den, att med slaget vid Sadowa den heliga alliansen slutligen blifvit sprängd och Preussen så till vida återfått alliansfriheten, att det icke mera behöfver stå under ryskt eller österrikiskt inflytande. På grund häraf bar man rätt till det antagandet, att freden skall blitva betryggad, så länge det nordtyska förbundets nuvarande maktsfer icke utvidgas genom ensidigt framåtgående i Sydtyskland. Det vill nästan synas som att den allmänna meningen i Preussen nu börjar inse nödvändigheten at att för någon tid åtminstone göra halt, emedan ställningen i Tyskland i grundeu ej är sådan, att man i händelse af ett krig kan fullt lita på, att icke en för Tysklands enhet betänklig hvälfning inträffar. Frankrikes genom rustningarne så betydA ————L —