Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 1

mare och en hård knackning på dörren föranledde henne att resa sig upp och hastigt borttorka de tårar som fästat sig på hennes kinder. — Förlåt, mrs, sade hennes enda tjenarinna, en klumpig flicka från hennes mans Nationalskola, jag tror att barnet behöfver er, och om vi vill taga henne skall jag gå och laga i ordning thet, tills herrn kommer. — Gif hit, sade mrs Hartley utan att vidare förändra ställning än att hon framräckte sina armar för att mottaga barnet, hvilket i nästa ögonblick låg vid hennes bröst och sög sin näring ur källan till hennes egen tillvaro. Barnet, som ej var stort mera än årsgammalt, höll på att få tänder och det låg något i det febaraktiga vidrörandet af dess läppar och den oskadliga energi hvarmed den lilla hvita handen höll tag i bröstet, som borde och vid hvarje annat tillfälle säkert äfven mäktigt skulle ha tilltalat dess mors känslor. Men Margaret Hartley var denna afton ej i lynne ens att sympatisera med lilla Daisy. Hon tog barnet nästan otåligt och sedan hon gifvit det di, återtog hon sin sysselsättning att stirra i elden, under det hennes tankar återvände i samma kanal som förut,