Göteborgsposten – 30 oktober 1868, sida 1

ock må vara blyg, så begagnar hon sina ögon förträflligt. Lätom oss sätta oss på denna bänk, sade han högt. — Ja. Hvarför ville mrs Baybraham att ni skulle lemna er plats vid pianot? Jim blickade misstänksamt på sin följeslagerska, men hennes nedtällda ögonlock trotsade all granskning. — Jag vet inte. Jag har glömt det; någon obetydlighet var det. — Nej, det var det ej; säg mig hvad det var. — Ja, jag skall säga er det. Hon tyckte att jag var försjunken i beundran af er. — Men det var ni ej. Ni tyckte om min sång, det var alltsammans. Hon gjorde det sjelf; men jag tror ej att hon skulle vilja höra mig sjunga vidare, tillade flickan tankfullt. — Men antag att jag beundrade er mera än er sång. Dora höjde sina ögon mot hans ansigte för ett ögonblick, och hennes eget betäcktes af rodnad då hon i låg ton svarade: — Jag tror ej att ni gjorde det; ni beundrade min tant. — Min älskade Dora, jag beundrar er tiotusen gånger mera än er tant. Vill ni ej