Göteborgsposten – 30 oktober 1868, sida 1

mii 1TTDTELAIYI. 0 ——————————— dess medlemmar hade längt dessförinnan försäkrat sig om sortrafflige regeringstjenster. Skulle väl så många hundra distrikt-, provingoch municipaljun tors nit förblifva obelönadt, nu då dessa öfverallt uppbrytas? Altarets tjenare måste lefva af altaret, såsom det heter, och hvarför skulle icke landets befriare göda sig af landet? Det är denna omättliga glupskhet efter tjenster som förstört Laliens finanser, och som i Spanien och Frankrike gör aflöningslistorna så öfver all beräkning stora. Det är det politiska lifvets kräfta bland alla de latinska racerna, och jag betraktar dervid saken mera ur dess politiska än dess finansiella synpunkt. Det är alla principers död, allt oberoendes negation. En hvar har lärt sig att vid en politisk förändring blott se på hvad den bringar honom sjelf. Den som ej kan vinna något — och hur mången af 16 millioner kan väl det, bryr sig ej om förändringen och vill ej lyfta ett finger för att påskynda eller hejda den, Må man ur denna något långa deduktion draga en slutföljd beträffande den nuvarande ställningen. Landets öden, säger man oss, ligga i händerna på en konstituerande församling, hvilken skall utväljas af nationen genom allmän omröstning. Folkets fria val är blott såtillvida inskränkt, som Spanien anses böra ha en monark och en konstitution. Vi veta ej det ringaste med hvad härrop eller program som den provisionella regeringen ämnar vända sig till landet, huruvida kandidaterna skola bindas vid personer eller principer, eller om de skola erhålla fullmakt in blanco från sina kommittenter. Allt hvad vi veta är att ända tills igår brydde sig 16 millioner spaniorer snart sagdt ingenting om konungar eller konstitutioner, liksom att 500,000 bland dem frågade förmycket efter sådane saker, men blott i sammanhang med den vinst eller den förlust de sjelfva deraf kunde hemta. Jag har ingen tro på allmän rösträtt, icke derföre att jag missunnar någon man hans röst, utan emedan jag vet huru få, åtminstone i dessa sydliga länder, kunna förmås att använda den vare sig för ondt eller godt. Resultaterna af valet till juntan i Madrid, hvilket val skedde i början af månaden, ha aldrig blifvit offentliggjorda, säsom jag tror emedan auktoriteterna blygdes för att viga huru få af de fria och oberoende medborgarne besvärat sig med att gå till valurnorna. Äfven bland de mest begåfvade och upplysta racer måste individen eggas till handling genom något ändamål, och hvilket sådant kan väl en spansk röstegande ha af att utöfva denna sin rätt ? Ni skall välja en deputerad, förklarar provisoriska regeringen för honom, hvilken skall öfverlägga angående valet af en konung och en konstitution. Men ni kan ej på förhand veta, hvilken konung eller konstitution er kandidat bör gynna, ty hvarken er kandidat eller vi sjelfva, vi, den provisoriska regeringen, veta mera om sådane saker än ni gör. Ni kan lika gerna kasta lott om hvem pi skall välja till deputerad, liksom edra deputerade sedermera få kasta lott om hvilken styrelseform och hvilken konung de skola utse. Vi gå alla på måfå här och resultatet skall bli ett hopp i mörkret. Jag vet ej med hvilken ifver allmänheten skall besvara en så obestämd inbjudning. Jag vet ej i hvad mån provisoriska regeringen skall förmå rycka upp sig ur sin vanliga apati, eller i hvad mån de nyligen utnämnde guvernårerna och den devouerade hopen af tjenstejägare skola lyckas göra något gagneligt af den allmänna rösträtten. Allt hvad jag vet är att i många provinser och synnerligast i landtdistrikterna synas andra krafter vara i verksamhet utom regeringsauktoriteterna och deras anhängare. Det är svårt att veta huruvida presterna och deras vänner äro villiga att uppgifva striden såsom ohjelpligt förlorad. Men i alla händelser ligger faran icke så mycket i någon reaktionär opposition som i bristen på en bestämd impuls till framåtskridande. Provisoriska regeringen har bundit sig vid en alltför stor tystlåtenhet och neutralitet. Trots allt hvad folk deremot kan säga, beror faran på förlängd ovisshet, Förloppet af revolutionen i Belgien år 1831 träffar icke in på detta fall. Svårigheten i Brässel var ej att ordna affärerna till folkets belåtenhet; problemet var huru man skulle förlika de främmande makternas stridiga önskningar och intressen. Mon Spanien har sina öden helt och hållet i sina egna händer; under de nuvarande europeiska förhållandena i Europa finnes det ingen som kan blanda sig i någon af de revolutioner, som skulle kunna utbryta i Spanien. Allt hvad som är nödvändigt är, att nationen skall känna sin egen vilja, men huru skall väl detta kunna ske, i fall de personer, som tagit dess ledning om hand, sjelfva ingenting veta om sin vilja — ifall allt hvad man af folket fordrar är en röstsedel på hvem som helst, utan att denna röst bestämmes af någon politik eller asgisves på grund af någon princip. Blefve resultatet af hela affären blott en tre månaderg anarkisk republik och en bourbonsk restauration efter slutet af denna period, så skulle sannerligen den provisionella regeringen icke ha någon annan att tadla derför än just sig sjelf, alldenstund den varit alldeles lika loj som folket sjellt.