Göteborgsposten – 30 oktober 1868, sida 1

tro mig? yttrade Jim i det han fattade den lilla hvita handen bredvid honom. — Dora, jag tror att du gör bäst i att gå in till frukosten, sade en röst bakom dem och mrs Sculthorpe trädde fram bakom de buskar som lågo bredvid bänken. Dora uppgaf ett lätt rop, blef skarlakansröd och skyndade derefter med nedslagna ögon tillbaka till boningshuset. Jim stod ett ett par sekunder alldeles handfallen; men derefter återfick han sin vanliga djerfhet. — Åh, är det ni, mrs Sculthorpe, sade han; jag trodde att miss Paine och jag voro de enda på Lanceby som tyckte om att vara ute tidigt på morgnarne. Ilar ni varit länge ute? En herrlig morgon, icke sant? — Jag betviflar ej att ni funnit den sådan, svarade enkan i det hennes ögon sköto blixtar. — Ja, luften har vid denna tid en viss friskhet som den senare på dagen ej återfår. — Ja, jag tror nog att ni och Dora blifvit ofantligt uppfriskade. Hon är ju en liten ofantligt oskyldig varelse, eller hur? — Jag bekänner att jag ej förstår er, mrs Sculthorpe. — Det tycks ej skärpa ert förstånd att stiga tidigt upp, mr Ogilvie. Ni har ej så