Göteborgsposten – 21 oktober 1868, sida 1

AV SEKT TLARSPA VAR NvII MW UATrTLUUOSL1ä? D en brusande ström, nedbröt de svaga fördämningar, som ännu funnos qvar mellan dem. Men ännu är Ryssland ooktadt sin makt ej riktigt starkt, emedan det saknar de lungor, som bildas af hafvets närhet. Både Medelhatvet och Nordsjön äro stängda tör detsamma. Det skall ingenting försumma, för att komma åt nycklarne till dessa vatten. De nycklarne ligga i Skandinaviens och Turkiets oberoende. På förvärfvandet af dessa länder är derför dess politik oaflåtligt riktad. Ian var så ölvertygad om sammanhanget mellan Rysslands politik i Södern och Norden, att han tillochmed förklarade, att han, om dess gamla orientaliska politik någonsin skulle lyckas, skulle frukta för den skandinaviska Nordens framtid och att tidens visare då närmade sig dödens klockslag: Till hans system om Europas politiska ställning höra äfven hans uttalanden om Amerikas förhållanden; han förutsåg neml. till fullo den oerhörda utveckling, som i våra dagar egt rum på det vestra halfklotet, och förklarade derför, att Amerikas frigörelse skulle komma att medföra tillochmed större följder än dess upptäckande. Särskilt framställde sig lifligt för hans tankar möjligheten af en allians mellan Amerika och Ryssland, och de faror, som ett samtidigt krig mot dessa tvenne makter skulle bereda Europa, och särskilt den skandinaviska Norden; på det sättet leddes han till den mening, att Europa åtminstone borde söka att bibehålla Amerikas vigtigaste militära punkt, de mexikanska kinderna, om det icke skulle en gång vakna vid dånet från amerikanska kanoner i europeiska hamnar och bli nedtrampadt af sina egna gigantiska barn. Det kan ej nekas, att dessa betraktelser af 1820 vittna gentemot de händelser, som timat under de senare femtio åren, om en märklig politisk skarpsynthet. Emot Amerika har i våra dagar försök gjorts, att återeröfra Europas gamla inflytande i de mexikanska länderna; men sedan detta försök misslyckats, har Europa, för att upprepa Tidemands uttryck, böjt sig för sina gigantiska barn. Det återstår nu att hålla stånd mot Ryssland, och här har Skandinavien en vigtig, en betydelsefull roll att utföra. Derför är också den svensk-norska Unionen en europeisk nödvändighet. Men härtill fordras, att den svensknorska Unionen är en verklig, som genom inre styrka äfven besitter kraft utåt. Viskulle föras för långt, om vi här följde hans utvockling af problemet om Unionen; men böra tilllägga, att han äfven önskade indraga Danmark i den skandinaviska Unionen, sägande: politiken och de historiska händelserna ha arbetat alldeles emot naturen, då de skiljde det danska riket från det öfriga skandinaviska Norden. Emellertid hyllade Tidemand ett politiskt system, enl. hvilket Europas centrum, Italien, Tyskland och den skandinaviska Norden skulle hvar för sig samlas i federativ-stater; han gick ännu ett steg längre och hyllade den i hans dagar åter uppståndna tanken på ett europeiskt förbund af alla, och i hvarje fall af de mest blottställda staterna i Europa. I våra dagar, efter snart femtio år, hafva samma tankar, för så vidt de icke redan äro förvorkligade, framkommit genom den aktade franske historieskrifvaren H. Martins skrifter och tillochmed uttalats från tronen af kejsar Napoleon III både i cirkuläret af d. 16 Sept. 1866 och i trontalet af d. 14 Febr. 1867. Det har stort intresse att sålunda få en öfverblick af en skarpsynt politikers betraktelsesätt och vi äro hr Bachke tack skyldiga för hans i detta afseende förträtfliga framställning, beklagande att vi åt densamma ej kunnat gifva ett fullständigare innehåll, hvarför vi ock hänvisa läsaren till sjelfva uppsatsen. På en uppsats m Tyge Brahe og den danske adel på hans tid af Z., hvilken deri framställer några anmärkningar mot Orvar Odds artikel i Nordisk Tidskrift Tycho Brahe och Sophia Brahe, följer första afdelningen af en särdeles åskådlig och klart affattad redogörelse för den svensk-norska unionsfrågans ställning, under rubriken Förslaget till ny riksakt, af II. L. k. Alldenstund denna angelägenhet, genom K. M:ts sramläggande af nämnda förslag för norska storthinget och dess snara inkommande äfven på svenska riksdagen, träder fram i förgrunden för den oslentliga diskussionen inom de nordiska länderna, är nämnda uppsats särdeles tidsenlig och torde vara kärkommen för en hvar, som vill egna någon uppmärksamhet åt nationens angelägen