Göteborgsposten – 21 oktober 1868, sida 1

anletsdrag och skulle ha varit en vacker karl om ej ett uttryck af dyster stränghet hvilat på hans tanktulla panna. Derna stränghet var karakteristisk för männen i Uuntingdonska slägten. De voro på det hela taget goda och ädla, men stränga och ytterst obevekliga: trofasta vänner, bittra fiender — mera fallna dock för ett djupt hat än för en djup kärlek. Det var ej underligt att alla de qvinnliga medlemmarne af slägten sågo upp till dem med verklig fruktan. Nellys far hade sedan några år tillbaka helt och hållet egnat sig åt litterär verksamhet, så att hon blott föga njutit af hans sällskap. De träffades vid måltiderna, då han kunde framställa några likgiltiga frågor till henne, hvilka hon kort och godt besvarade; hon var för mycket rädd för honom för att lägga i dagen någon särskild dotterlig ömhet. — Får jag ej läsa eller skrifva för dig, pappa? hade hon några gånger vågat fråga; men svaret blef alltid : — Nej, tack, mitt barn; det skulle ej vara nyttigt för dig att sitta inne. Spring omkring och andas frisk luft och rid på din häst. Jag reder mig mycket bra ensam. Men just denna afton, då hon så gerna skulle ha velat tiga, var hennes far ovanligt språksam.