Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

Rättegängsoch Polissaker. Göta Artilleri-regtes krigsrätt. Den i krigerätten i går fortsatta ransakningen rörande de af artillerister och husarer föröfvade våldsamheterna den 15 och 16 sistl. Aug. ledde lika litet som de föregående till det önskvärda resultatet — att skingra det mörker som omger hela denna ruskiga historia och få de värsta våldsverkarne framdragna i ljuset. En hel mängd vittnen voro inkallade, men de hade antingen alldeles inga upplysningar att afgifva eller ock endast sådana som väl kunna bidraga att karakterisera det hela, men ej leda till kännedom om detaljerna. Vi meddela derför endast några af vittnesmålen. Artilleristen Gren vidhöll, efter att ba företett intyg om erbållen undervisning rörande edens vigt, sin förut afgifna vittnesberättelse med det tillägg, att han nu äfven uppgaf artilleristen Flod bland de artillerister, som han kunde erinra sig ha varit med vid tillfället. På tillfrägan, om det var efter skedd ofveronskommelse om att slå de civila som artilleristerna begilvit sig ut ur kasernen, svarade Gren i obestämda ordalag att det varit tal om, att de skulle söka permission för att kunna reda sig i händelse någon skulle komma och antasta dem. Bokhållaren Heland var iukallad som målsegare, men afstod från ansvarspåstående, då han ej kände den eller dem, som våldfört sig på honom. Aktor begärde dock hans hörande. Holand berättade, att då han ungefär kl. 3.11 med några bekanta kommit gående i allen utanför hr Oscar Dicksons hus, hade de mötts af en flock artillerister, och att han af någon bland dessa fått ett slag, eå att han stupade samt derefter blifvit sparkad, Hans kamrater hade sprungit sin väg. Snickaren Nilsson, boende på Husargatan, några bus nedanför huset n:r 104, hade väckts af sin hustru till följd af ett nödrop, som hon hört från gatan, och då han derefter sprungit till fönstret, såg han en hop menniskor och deribland två personer med sablar vid sidorna, hvilka förde en person mellan sig. Någon bland dem, som följde efter dessa, ropade: Åsläpp honom, det är ju en gammal man, hvarpå man et par gånger skrek: tyst! Om de voro klädda i unitorm kunde N. i mörkret ej se. Artilleristerna Fast och Nilsson uppgåfvo bland sina kamrater artilleristerna Kläm, IBetzen, Svensson, Qvensel och Nordin som närvarande vid de ifrägavarande uppträdena. Deras vittnesmål upplyste för öfrigi ingenting vidare, än hvad som förut var bekant. Bokbållaren Sjöberg gick omkr. kl. 11 på Lördagsqvällen i sällskap med verkwåstarne Lindqvist och Lind på Husargatan, då de mötte en flock artillerister. Lindqvist fick ett slag öfver näsan, Lind ett öfver kinden. Om de tillfogades med något tillhygge kunde 8. ej se i mörkret, men det vore antagligt, enär djupa skråmor blifvit efter båda. — Förre konstapeln Brun uppgaf att det varit Lundgren, som utdelat dessa slag, och att han, Brun, gått fram och afstyrt våldet. Polisöfverkonstapeln Zimmerslröm såg då byggm. Dåähns dräng blef slagen. Hvem som utdelade slaget visste han ej, men hörde Charlez säga att det var art. Bergman. Han gick och anhöll Bergman, men denne nekade. Hustru Augusta Lundberg var inkallad för att höras som vittne i anledning at ett yttrande som hon uppgisvits ha fällt i flera personers närvaro, att huenren Iledenskog, som natten emellan Lördagen och Söndagen varit inne i hennes bostad, varit blodig om håndefna, tillfölje deraf att han varit i slagsmål. Hustru Lundberg uppgaf nu att Hedenoskog val varit sane i hennes bostad den ifrågavarande natten, men att hon ej sett bonom vara blodig om händerna. Ion ville ej förneka att hon haft omsörmålda yttrande, men sede att det fällts endast af tanklöshet. Ransakningen uppsköts till d. 31 d:s.