Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

nissan är ny, hela sasonen är i prydlig, nymodig stil, det gamla skåpet har blifvit förvandladt till secretaire. Men Beskow har haft en lätt och elegant poetisk talang, jag erkänner det subtila broderiet i hans romanser, jag applåderar hans Sveriges Anor som en präktig teaterdekoration, och jag medger, att der i hans teaterstycken äre sentenser, hvilka Börjesson icke gjort bättre. Beskow har dessutom den förtjensten att, fastän blitven hofman och en förnäm man, aldrig hafva svikit sin gamla kärlek för litteratur och konst, samt äran af att hafva åtminstone försökt att gifva den svenska scenen ett föryngradt lif, bland annat genom införandet der af vådevillen (i heibergsk mening; att det af honom gifna exemplet burit föga frukt, är icke hans sol. Hans sceniska alster äro: Erik XIV, Kung Birger och hans ätt och Torkel Knutsson. Talrika äro de Minnesteckningar han förärat allmänheten, hvilken helt visst skall med smärta erfara, att han så plötsligt asbrutits i sitt ädla försök att rentvå Gustaf III:s minne, liksom han förut sökt att gifva det storas plastiska drag åt Carl XII:s af en senare historisk kritik illa åtgångna gestalt. Inom hofvet erhöll Beskow den ena titeln efter den andra och blef slutligen öfverstekammarjankare. År 1861 utnämndes han till serafimerriddare. Han var dessutom kommendör af Dannebrogs-orden och officer af Hederslegionen. Han blef gift 1822 med Magdalena Wåhlberg, men hade med henne icke några barn, till följd hvaraf den adliga och friherrliga värdighet, som han sjelf förvärfvat, med honom utslocknat. Bernhard von Beskow afled natten mellan sistl. Lördag och Söndag kl. 3412 i följd al hjertslag. Svenska akademien har efter honom anlagt åtta dagars sorg.