Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

med hennes förlägenhet på samma gång han ogerna ville påskynda skiljsmessan; jag skall bära er till någon plats der ni kan vara inom hörbåll för ert tjenstefolk, och då kan ni taga på er en sko; frånvaron af den andra blir förklarad af skadan i er fot, Men innan vi skiljas så önskar jag att ni lofvar mig en sak — vill ni det? — Om jag kan, svarade hon med ett sorgset uttryc ck i sitt ansigte, föranledt af tanken på att så hastigt behöfva skiljas från sin nyförvärfvade bekantskap. — Om ett par dagar, när er fot är bättre och ni blir i stånd att gå, skall ni komma hit en gång vid samma tid som nu. Vill ni det? Jag skall vänta på er hvarje dag. Nelly tvekade. Ett hemligt möte med en främling tycktes nästan som ett brott för hennes oskyldiga sinne, — Gör det, bad han med ett egendomligt bevekande uttryck i tonen. Säg ja. — Ja, sade Nelly, djupt rodnande, delad mellan lycka och samvetsqval. Derefter lyftade den unge mannen henne ännu en gång i sina starka armar och bar henne till den långa alln bakom den stora blomsterträdgården. — Farväl, sade han i en ton full af saknad. Ni lofvar att komma?