Göteborgsposten – 19 oktober 1868, sida 2

snart kasta nationen tillbaka i reaktionens armar. Ett bevis på Prims klokhet är äfven att han tillskrifvit prins Nspoleon ett bref, för att framläggas för kejsaren, i hvilket han uttalar, att Spanien vill stå på den vänskapligaste sot med Frankrike, och särskildt säger sig sästa stort afseende vid kejsarens vänskap. Det är i viss mån anteckningsvärdt, att det samtidigt med underrättelsen härom uppgifves, att prins Napoleon hastigt afrest till Italien och der haft ett långt samtal med konung Victor Emanuel i Turin, samt att ett n tt närmande egt rum mellan det italienska och det franska hofvet, hvilka skola återigen stå med hvarandra på den bästa fot. Under sådana dagar som dessa, då planer och handlingar så lätt gå upp i hvarandra, kunna dessa bubblor på ytan mycket väl angifva djupare gående underhandlingar, de der lika gerna kunna åsyfta den bekanta alliansen mellan de romaniska staterna som något annat. Nästan komiskt är också att se, huru de tyska tidningarne, som naturligen sky detta närmande, nu bullersamt förklara, att revolutionen kommit på sned, att den ej berör folket, utan blott är en militärrevolution, att Prim ej är sitt företag vuxen och att det republikanska partiet i Spanien, hvarest det kallas det demokratiska, snart skall störta honom. Osverallt, der tyskarne tycka sig skymta ett franskt finger, se de genast ett spöke, mot hvilket deras tidningar draga åstad med don Quixotes berserkarifver i den oförgätliga duellen med väderqvarnen. Emellertid är det onekligt, att Prim i hög grad behöfver den själskraft, hvaraf han kan vara i besittning, och den modiga återhållsamhet, som betecknar statsmannen, för att kunna lotsa statsskeppet genom de många hotande bränningarne. En bland dessa senare är den nöd, i hvilken de arbetande klasserna befinna sig. Härom rkrifves i ett bref från Madrid af d. 9 d:s till en parisertidning: Hungren är en så fruktansvärd rådgifvare för ett folk, att jag i första ögonblicket deltog i hela hufvudstadens glädje, då jag läste det dekret från revoluzionskomiten, enligt hvilket arbete skall anskaffas åt de nödlidande. Men sedan jag tänkt närmare öfver saken och sett, hvad som försiggår, har det blifvit mig klart, att man nu här i Madrid gjort detsamma som i Paris under Mars månad 1848, neml. utsatt ett premium för lättjan. Man har här skapat nya nationalverkstäder, och provinsen skall snart följa hufvudstadens föredöme. Revolutionskomiten borde dragit nytta af det forflutnas lärdomar och erinrat sig, huru ödesdiger en sådan åtgärd visade sig i Frankrike, hvarest den ledde till de olyckliga Junidagarne. Den sysslolose pariserarbetaren hade rätt till 13 sres pr dag. Komiten i Madrid är ännu frikostigare och låter utbetala 2 fres (71 realer) till den spanska arbetaren. Den glömmer, att det verkställande utskottet i Paris i följd af detta beskydd för lättjan såg de såsom brödlösa inskrifna arbetarnes antal stiga från 13,000 till 115—125,000 under loppet af 3) månader. Man påstår, att i Madrid redan 40,000 personer inskrifvits. Man har, för att komma den nödlidande klassen till undsättning och skaffa den arbete, upptagit ett lån om 10 mill. realer, i det man för detta belopp utfärdat kommunalobligationer, hvilka skola inlosas genom försäljning af kommunens tomter. I Gaceta meddelas en berättelse om det amerikanska sändebudets audiens hog provisoriska regeringen. Efter det han erkänt revolutionen som en sait accompli och lyckönskat det spanska solket till att ha begagnat sin suveränitetsrätt, anmärkte han: Spanien var bland de första nationer i verlden, som heleade Förenta staternas upprättande och ekände deras införlitning i de fria och suveräna folkens familj. Nu lyckönska till gengäld Förenta staterna det spanska folket till dess högsinnade politik, och det finnes för mig ingenting behagligare, än att erinra om, att någon meningsskilnad hittills aldrig rådt mellan Spanien och Förenta Staterna, utan att deras diplomatiska agenter hafva kunnat utjemna den. Presidenten för provisoriska regeringen svarade, att, såsom han hoppades, på det hittills beståendes ruiner snart ett verk sknlle resa sig, hvilket skulle åtröna Förenta staternas sympati. Amnesti har utfärdats för pressförseolser. Revolutionskomitän i Madrid har enstämmigt föreslagit, att kolonierna skola representeras i representantförsamlingen (cortes) af fyra medlemmar. Komitn har äfven förordat, att de barn erhålla friheten, hvilkas mödrar äro negrinnor. De spanska sändebuden i Konstantinopel, Paris, London, Wien och Berlin hafva åter kallats. Tidningen Diario förklarar, att hvarken Isabellas efterkommande eller någon ickekatolsk prins kunna bestiga Spaniens tron. Det bekräftar sig, att drottning Isabella under de sista åren sändt en summa af 200,000 p. sterl. till Engelska Banken. Märkligt nog, är det en engelsk stad, på hvilken den spanska omhvälfningen hittills utöfvat det starkaste inflytandet i handel och vandel. Denna engelska gtna än das Aa Ar