Göteborgsposten – 19 oktober 1868, sida 2

— Har ni skadat er? ropade han ifrigt i det han utan vidare ceremonier lade en boskyddande arm rundtomkring den förskräckta flickans runda former och stående ända till fotknölarne i vattnet. — Ni talar väl ej om det för lord Langholme? sade hon bönfaliande i det hon såg upp med ett sådant uttryck at förskräckelse i blicken, att han var nära att brista ut i skratt. Möjligheten af att hennes intrång på lord Langholmees område skulle gifva anledning till en ny rättegång mellan de båda jientliga familjerna framställde sig för hennes oskyldiga sinne. — Jag skall verkligen ej göra det, svarade han lugnande; men tänk ej på honom, säg mig om ni är skadad. — Min 1ot! Jag kan ej röra den, sade hon med ett bönfallande uttryck i sina ögon, likt det man ser hos ett såradt rådjur. Främlingen tog henne i sina armar och lyftade varsamt upp henne på den höga stranden. — Låt mig se, sade han bevekande, i det hans ord uteslutande dikterades af den oro han kände för hennes skadade fot; men hon rodnade starkt och gömde den under sin klädning. Smärtan kom henne dock att uppgifva ett litet rop. (Forts.