Göteborgsposten – 19 oktober 1868, sida 1

———O)h SERENA AA SA sin fot på Krim, hvarken under kriget eller vid något annat tillfälle. Det är icke blott gåfvan att förstora fakta, det är gåfvan att rent af uppfinna nya sådana, så naturligt för det spanska snillet, hvilken förvirrat den som är en främling härstädes och dränker honom på botten af den brunn i hvilken han förtviflad dyker för att söka sanningen. Det synes vara fullkomligt säkert att Prim föddes vid Reus i Catalonien år 1814. Utom detta vet man intet med säkerhet. Prims heundrare påstå honom vara son till en öfverstlöjtnant vid infanteriet; hans fiender äro säkra på att fadren var en slagtare och de vidhålla denna uppgift så envist som om den kunde på något sätt minska äran för denne hjelte som röjt sin egen bana. Hvad som är säkert är att Prims moder ännu lefver och att det var i denna gamla dames armar han kastade sig då han landade vid Barcelona i närvaro af en ändlös menniskohop, föga frågande efter om det var till en öfverstes eller en slagtares enka han lemnade denna tribut af sonlig kärlek. Prims baktalare påstå att hans militära bana började med ett slagsmål, i hvilket han skulle dödat en carlistsoldat vid den dåvarande garnisonen i Rens. Drifven från staden med anledning at detta dråp och vandrande omkring bland bergen skulle han råkat tillsammans med en trupp af christinosoldater, i hvilkas leder han inträdde som simpel soldat. Att han gick in som simpel karl är det enda autentiska faktum, likasom att han, innan han var 30 år banat sig väg till generalmajorsgraden, titeln af grefve af Reus och en hel vintergata af riddarstjernor och kors, hvilka betäckte lika många ärr efter hedrande sår. Den ryktbarhet han erhöll genom dessa tidiga fälttåg ökades ytterligare genom hans bedrifter i Afrika år 1860, hvarest Prim lyste som denna expeditions Rinaldo, medan ODonnel var dess Godfrey. Allt detta har dock blott utgjort grunden till Prims ryktbarhet i Spanien. Europa har länge sagts sluta vid Pyreneerna. Spaniorerna ha sin egen uppfattning af militäriska och politiska affärer och deras beröm eller tadel delas ofta icke af den europeiska opinionen utan modifikation eller protester. Men lyckligtvis för Prim var det hans öde att uppträda och handla utanför gränserna af den skådeplats der han blifvit född. Han blef förd tillsammans med en person som sedan lång tid tillbaka betraktats som Europas förnämsta ledande vilja, och han bevisade gent emot denne en klokhet i omdömet och en fasthet i sina beslut, för hvilka han aldrig erhöll tillräckligt erkännande och hvilka man aldrig kunde förlåta honom. Det finnes tvenne bref, hvilka de som skrifva vår tids historia icke böra lemna ur sigte. Det ena är från kejsar Napoleon till Prim, uttryckande hans belåtenhet med att generalen erhållit befälet öfver den spanska kontingenten i Mexiko; det andra är från Prim till kejsar Napoleon, afrädande honom från hans planer i denna aflägsna region på samma gång han tillkännager sitt beslut att draga tillbaka den spanska kontingenten. Det är icke blott emedan generalen vid detta tillfälle hade rätt och kejsaren orätt, som Prim med så mycken heder kom ur denna affär. Det var emedan han handlade emot sitt eget intresse, emedan han bortkastade ett tillfälle icke blott till befordran i sitt eget land utan äfven till att vinna anseende, emedan han vågade att på sitt eget ansvar taga en handling, öfver hvilken han visste att hans fåfänga landsmän skulle fälla ett ogynnsamt omdöme, och som han verkligen hade stor möda att rättfärdiga inför senaten, och slutligen emedan ban genom att undandraga kejsaren sin hjelp, oombedd gifva honom råd, beröfvade sig sjelf alla anspråk på en välvilja som blifvit honom otvetydligt bevisad och sårade en mans ömtålighet hvilken är långsam att förlåta, Sådan är enligt min åsigt Prim, betraktad oberoende af den spanska politiken, Hvem som inom denna är en dufva och hvem som är en korp, är svårt för en främmande iakttagare att afgöra. Hela Spanien helsar i detta ögonblick Prim såsom liberalismens kämpe, och för min del anser jag honom för åtminstone lika konseqvent progressist som någon annan af partiets ledare. Det aldra största antalet af armens och flottans officerare stod antingen på Narvaezis sida såsom moderados eller på ODonnels såsom tillhörande den liberala unionen. Blott i ett af dessa båda mäns partier kunde de vinna befordran. Prim var förmodligen för stolt för att böja sig för dessa. Han ansåg sig född att herrska och ställde sig i spetsen för oppositionen. Efter Esparteroe utgång ur progressistpartiet hade detta ingen annan politisk ledare än Prim, och i Spanien har ett politiskt parti ettdera en general i spetsen för sig eller är det ett intet. Prim stod allena emot alla marskalkerna och emot alla kandidaterna till marskalkstafven — emot Serrano, bröderna Conchas, Dulce Calonge m. fl. Hans parti inom armeen bestod af några få brigadierer och öfverstar, män personligen hängisna sin chef och blott adjutanter i bang revolutionära stab. Ibland lägre officerare var Prim mycket populär, enär hans lysande bedrifter i Marocco tillochmed fördunklat öfverbefälhafvaren för denna expedition 0Donnells rykte. Progressisterra förlorade all ätro på laglig opposition och riskerade sin tillvaro på våldsam revolution. Men revolution betyder i Spanien helt enkelt detsamma som ett militäriskt pronunciamento. Prim gjorde sitt första försök af detta slag i Januari 1866; han förnyade det genom agenter i Juni samma år och i Augusti följande år. Ehuru han saknade framgång i dessa företag, var han likväl medelpunkten för hela nationens förhoppningar. Man beskref honom såsom begåfvad med Mazzinis ibärdighet och Garibaldis djerfhet. Hans reträtt till Portugal vintern 1866 var tillräckligt underbar och äfventyrlig för att öfver hans namn kasta en nästan romantisk gloria. Det fanns knappast en vansinnigt djerf bedrift som ej hans landsmän tilltrodde honom. Hända hvad som helst skulle han säkert komma tillbaka. Hända hvad som helst skulle äfven hans dag komma. Folkets tro härpå vor sål stark att det ej ville lyssna till, ifall man talade om hvad som vore troligt eller möjligt. Blott ett par är, sade de, då ODonnel anklagade honom som en förrädare och Zabala brännmärkte honom som en pultron, blott ett par år och han skall 2Mnm. — Langholme i tvist om ett stycke jord och det J.