Göteborgsposten – 16 oktober 1868, sida 1

afsked ur vicekonungens af Egypten tjenst och kallade sig Ohau Demergian och blef för två år sedan vid pass svensk undersåte. Han har blifvit dekorerad först med Wasa-orden i anledning deraf att han anställdes såsom tolk hos hertigen af Dalarne då han besökte Egypten, derefter med S:t Olafs och så med Svärdsorden. Nu senast har han blifvit utnämnd till hofstallmästare under konungens vistelse i Kristiania, dit mr Ohau Demergian äfven begifvit sig. Afven om man skulle anse att denne främling blifvit väl rikligt dekorerad, så kan å andra sidan gerna medgifvas att den valuta han fått icke fullt eqvivalerar med de dyrbara presenter som han gifvit. Det är allmänt bekant att ston af arabisk race stå i högt pris, sällan afyttras, och exporteras ytterst ogerna. Det är vidare bekant att den arabiska hästracen är för vissa utmärkta egenskaper som den eger mycket värderad och eftersökt i Europa. De infödda arabiska hästarne äro alltid småväxta, men deras i Europa uppdragna efterkomlingar blifva vanligen, till följd af starkare utfodring, större, och det arabiska blodets införande i de europeiska hästracerna har alltid ansetts fördelaktigt. Det är således en ganska värderik gåfva som mr Ohau Demergian gjort, ehuru de araber som hitkommit icke öfverenstämma med allmänhetens föreställning om vackra hästar. Hr Hinn fann sig så belåten med sin sejour här, att han troligen återkommer hit nästa sommar. Händelsen fogade så, att jag besökte Djurgården just då hr Hinn var som ifrigast sysselsatt med instufning af sin tvåoch fyrfota trupp på ångf. Artemis i och för afresan till Riga. Detta fartyg är visserligen en stor lastdragare, men alldeles icke bygdt för det ofvanantydda fraktgodset. Noachs ark var utan tvifvel i berörda afseende vida beqvämare. Till de tvåfotade artisternas beqvämlighet reflekterades alls icke. Men dessa konstnärer, så anspråksfulla på scenen, voro nu af ett helt annat skaplynne. De trängdes, skrattade och tvistade. Det ringa utrymme, som till dem upplåtits, hade nödgat dem att till det yttersta reducera sina dimensioner; deras beklädnad inskränkte sig till det minsta möjliga, och man kunde betvifla, att de i så lätta drägter skulle tillbringa minst tvenne dygn på den stormiga Östersjön. Ungherrskapet, de blifvande konstnärerna, hade instufvats i en särskild hytt, rättare sagdt ett bås, snarlikt de stora hönsburarne på en tysk ångbåt. De pröfvade sina krafter på hvarandra, sjöngo, grälade och åto frukt. Åt de fyrfota konstnärernas vård egnades ojemförligt större uppmärksamhet; men de representerade också ett ofantligt stort kapital, assurerade under resan för 50,000 rdr. Samtliga hästarne hade införts i starkt jernbeslagna spiltor, så trånga att hästarne icke kunde mer än böja på hufvudet och stampa med fötterna. Under hela färden kunde de ej förändra ställning. De äldre och mest beresta hästarne voro beundransvärdt trankila; de andra visade sig oroliga, stampade otåligt, gnäggade och svettades förfärligt. Troligen i första konseljen efter konungens återkomst från Norge beviljes justitierådet Hoffstedts afskedsansökan, och blir den plats i högsta domstolen som han lemnar, tillsatt. Man antager nu att revisionssekreteraren Strandberg nämnes till justitieråd, och att till häradshöfding i Luggude härads domsaga utnämnes, enligt skånska hofrättens önskan, häradshöfdingen i Östra härad Richter, samt att derefter sistnämnde domsaga kommer att tilldelas häradshöfd. Crawford, som länge förestått Luggude härads domsaga. Ministern Sandströmer, som med familj någon del af sommaren vistats här på permission, återreste häromdagen till Berlin. Den svåra bröstsjukdom, hvaraf han i flera år lidit, hade de sista dagarne så förvärrats, att läkarne förklarade att resans företagande var lifsfarlig, hvilket dock icke förmådde rubba hr Sandströmers föresats. Aftonen före Bores afgång lät han bära sig ombord, ty han förmådde icke gå. Resan till Berlin gick lyckligt, och hr Sandströmers helsotillstånd är nu vida bättre än man vågat hoppas. I Lördags återkom hit hr Carl Dotta (en son af konung Carl Johans förste kammartjenare Dotta), som för elfva år sedan lemnade Sverige. Han har tillbringat dessa år dels i Kina, dels på Japan, der han hela tiden varit anställd på handelskontor och under tiden gjort vidsträckta affärsresor i nyssnämnde län