Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 2

göra frågan om krig eller fred — denna fråga, som tynger så hårdt på hela Europa, hämmar det allmänna arbetet, underblåser våldsamma folklidelser, utarmar nationerna och kastar breda skuggor öfver vår verldsdels utveckling. Det fordrar mycken eftertänksamhet för tagandet af ett sådant beslut, som det af kejsar Napoleon här afsedda: dess utförande i handling kräfver mod och beslutsamhet. Man må derföre icke finna det underligt, om Napoleon i detta sall går tillväga med ett lugn som gränsar till senfärdighet. Napoleon III arbetar neml. nu på ett afväpnings-manifest, som är riktadt till alla Europas stater. Den ledande tanken deri skall vara denna: Preussen kan i förening med Sydtyskland ställa en million soldater på benen: Frankrike har måst så inrätta sig, att det kan göra detsamma, och alla öfriga stater ha nödgats mer eller mindre att öka sina arm6er. Resultatet af denna rörelse är tillökning i utgifterna, slutet kan, om den fortfar, blifva finansiel ruin. Till dennas förekommande måste man afväpna. Men på det att detta icke må ega rum blott till skenet, såsom hittills, utan verkligen ske, och på det att verlden äfven må erhålla visshet om att det sker, skall en international kommission nedsättas, hvilken öfvervakar utförandet af de beslutade åtgärderna och i nödfall framtvingar dem, om de icke skulle vidtagas. De enskilda regeringarne skola naturligtvis, så fort detta manifest utfärdats, inbjudas att till principen godkänna detsamma, såsom det ryska förslaget ang. bruket af exploderande kulor och derefter, under folkens jubel, hvilka bli befriade från tunga bördor, på en kongress diskutera de mått och steg, som böra vidtagas, samt utnämna den internationala afväpningskommissionen. Med sin vanliga seghet återkommer således kejsaren på omvägar till den internationala kongressen, om hvilken han först väckt ett förslag, det der emottogs med sympati af folken, men förkastades af regeringarne. Spetsen af detta förslag, som bör röna ett godt emottagande och för visso skall med tacksamhet helsas af folken, är riktad mot Preussen, hvars militära organisation gör det till en farlig krigarstat, som aldrig skall lemna Europa i lugn, isynnerhet om det hinner att förena hela Tyskland i militäriskt hänseende. De andra europeiska staterna med deras rekryteringssystem och normerade utskrifning kunna efter behag utvidga eller minska sina armåer, utan att ändra deras system — Preussen kan det icke, utan att ändra sitt. Vägrar det att ingå härpå, har det med detsamma visat sin motvilja mot åstadkommandet af en garanti för freden i Europa, hvilken de andra monarkerna äro beredda att afgifva. Afväpningskongressen skulle då på visst sätt bli en euröpeisk exekution mot det tridstörande Preussen — och märkligt vore om ur ägget af Preussens exekution i Holstein vid Fredrik VII:s af Danmark död sålunda skulle utveckla sig den jättelika gestalten af en europeisk exekution mot Preussen sjelft. Måtte makterna enas om denna plan, då Preussen skall ha att välja och antagligen skall böja sig för nödvändigheten och gifva med sig. Att detta skall ske med stor motvilja å Preussens sida, är dock helt naturligt, ty man hängifver sig der åt helt andra och mycket besatta funderingar. Så t. ex. uttalar den bekante historikern professor Heinrich Leo i Halle uti Kreuzzeitung med cyniskt lättsinne sina åsigter om nödvändigheten af ett snart raskt och muntert krig?, ifall tyska enhetsidealet skall kunna bli till verklighet. Hr Leo fruktar neml., att den egendomligt preussiska känslan skall bli försvagad, innan den tyska gemensamhetskänslan blifvit tillräckligt stark att motstå alla faror. Han beklagar, att ej blott motviljan mot Österrike, Wirtemberg och Baiern varit i aftagande sedan 1866, utan att äfven motviljan mot Frankrike blir svagare och tunnare i Tyskland. Endast ett duktigt krig kan enl. hans mening sammansmälta Prenssens nyförvärfvade länder och stärka dess politiska ställning. Hr Leo svänger hatten eller pickelhufvan i sin krigiska Begeistrung och utroar: P Utgjutet blod är den ädla saft, som sammanbinder folken vida fastare, än hvad som skulle ske genom 8. k. moraliska eröfringar. All mildhet mot de nya provinserna skall icke till fullo vinna deras hjertan, innan de blödt i förening med de gamla provinserna. Gud gifve oss derföre snart ett stort krig, ty endast derigenom kunna de införlifvade länderna med säkerhet vinnas! Till dess skall man på sin höjd höra ropet: Preussen, framåt! men icke ropet: i äro alla preussare i vårt hjerta! Men det nya kriget bör icke vara ett blott segertåg såsom år 1866; ty krig, hvilka endast uppvisa segervinningar, skola endast esterlemna en ringa moralisk verkan. Nej, det måste vara ett krig, i hvilket vi rädas för vår egen tillvaro! Först då ett sådant krig med ordentliga nederlag genomkämpats, skall Tysklands kejsardöme åter uppstå i sin gamla herrlighet