Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 2

slog efter henne, men störtade i samma ögonblick till jorden, träffad af en kula, och i det hon vände sig om aftyrade hon det andra skottet på nästa kavallerist. — Håll! skrek jag; skjut ej, det är en qvinna! — Oh, moder stanna! Jag är här här! — För Guds skull! ... — Satan må taga henne, hon har skjutit korporal Scales! Jag försökte att slå pistolen ur hang hand; det var för sent! x R Att jag någonsin skulle komma att fälla tårar öfver henne! Att det skulle kunna gifvas en period under hvilhen jag ej tänkte på Mary! Jag knäböjde vid sidan af mina barndomsdrömmars ideal, och full af mera än barnslig kärlek till henne. — Det var förunderligt men det var sannt. — Terence, var lugn, förtvifla ej. Det är kanhända bäst på detta sätt. Nu är det för sent att önska det; men jag skulle gerna ha velat lefva litet längre och sett Mabel ännu en gång. Jag höll på att undkomma. Derborta ligger Nepaul. — Juvelerna tillhöra mig. — Hvad jag lider! — Jag är glad, mumlade hon. Du har dock tårar qvar för mig. — Men skatterna — låt dem ej taga skatterna. — Mabel! Gud förlåte mig min synd! , x — Herre Jesscs, det var då både synd och skam att skjuta den stackars damon. Gamle Scales är lika ursinnig som alla de andra öfver det, ehuru hon puffade ett litet