Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 2

gång det visar Preussens verkliga ställning. En krigsfarlig situation i Turkiet måste binda England, som dessutom hotas i Asien af Ryssland, vid Frankrike och draga det ifrån en annars ingalunda omöjlig allians med Preussen. Österrike, som känner sig starkt hotadt af Ryssland, i afseende på sina slaviska befolkningar, och af Preussen, i afseende på den tyska befolkningen, har äfven intresse af att här gå hand i hand med Frankrike. Alliansen med Italien kan detta när som helst vinna, genom att åter draga sina trupper tillbaka från Rom, och det skrifves tillochmed från Florens, att kommendör Barbolani afrest derifrån till Paris i ett vigtigt uppdrag, hvilket man sätter i förbindelse med Roms snara utrymmande af fransmännen. Den mot spanska revolutionen nästan vänliga hållning, som franska regeringen intager, gör henne öfvertygad om, att hon i alla händelser kan påräkna Spaniens neutralitet, kanske tillochmed dess allians om den iberiska unionsplanen hinner genomföras. Med Holland står Frankrike i dej vänligaste alliansförbindelser. Belgien skulle måhända gerna gå med Frankrikes motståndare, men vågar det icke, emedan Frankrike då skulle, i händelse af ett-krigsutbrott, låta sina armöer öfversvämma landet och erbjuda den i tvenne nationaliteter splittrade befolkningen att uttala sig för en delning, som gaf den franskt sinnade delen åt Frankrike och den holländskt stämda åt Holland, medan detta i vederlag lemnade Frankrike storhertigdömet Luxembourg. Preussens ovärdiga handlingssätt mot Danmark är kändt, och det bör väl icke gerna kunna förundra någon, om Danmark skulle, i fall ett krig utbröte, törena sig med Preussens fiende. Uvad Sverige-Norge angår, tyckes någonting vara i görningen, hvars utsträckning likväl ännu icke ligger annorstädes än inom sannolikhetsberäkningarses område. Men skulle kriget bli ett krig mot Preussen-Ryssland, skulle händelser kunna inträffa, som med våld drefve äfven den skandinaviska halfön in i kampen. Under inga omständigheter skall man dock finna Sverige-Norge på preussisk eller rysk sida. Efter denna öfverblick på de olika makternas och staternas ställning till hvarandra, visar det sig nästan tydligt, att Europa är deladt eller håller på att delas i tvenne hälfter: Ryssland-Preussen på ena sidan och de öfriga makterna på den andra. Englands dröjande hållning hindrar väl ännu en dylik bestämd gruppering, men den annalkande kampen med Ryssland i Indien och de uppstående svårigheterna i Turkiets kristna provinser samt Donaufurstendömena skola förr eller senare undanrödja Englands tveksamhet. Det är under sådana förhållanden sannolikt, att Frankrike inom kort skall uppträda med kraftig bestämdhet mot Preussen, hvars sträfvanden att under sin spira ena hela Tyskland och hvars kränkning af pragerfreden i hänsyn till Nordslesvig när som helst kunna bli kärkomna anledningar för Frankrike att från förberedelsernas politik slå in på initiativets och handlingens. Den officiösa pariserpressen har, såsom vi redan angifvit, med anledning af danske konungens trontal, öppet förklarat sitt gillande af detsamma och uttalat, att Frankrike ej skall tåla att pragerfreden brytes af Preussen, således icke heller att detta ej uppfyller sitt löfte att återgifva Danmark Nordslesvig efter der företagen omröstning. I vanlig öfvermodig ton tillbakavisar den officiösa berlinerpressen den franska. Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. säger, att Frankrike i afseende på pragerfreden vill intaga en ställning, hvilken endast kan medgifvas Österrike såsom medundertecknare af fördraget, hvilket ej kan godkännas. — Detta är den vanliga preussiska uppfattningen, att Preussen skall få göra, hvad det vill, och att Frankrike måste hålla till godo dermed. Frankrike intager desto bättre ännu den maktställning inom Europa, att man icke kan skjuta detsamma åt sidan, då det gäller så vigtiga saker, som utförande af eller brott mot pragerfreden, hvilken i många hänseenden bildar utgångspunkten för ett nytt sakernas tillstånd i Europa, det der måste i hög grad intressera Frankrike, hvilket väl icke gerna kan antagas skola godvilligt atstå från sitt inflytande i Europa. Från Spanien erfara vi för dagen intet af framstående intresse. Enigheten bibehålles ännu mellan partierna. Allt underordnar sig det gemensamma fäderneslandets bästa, och den nya regeringen, stark genom sin enighet, tyckes vilja med kraft bevara det rådande lugnet, i hvilket Spaniens närmaste framtid skall kunna varaktigast gestalta sig. Revolutionskomitön i Barcelona har för