Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 2

jag mutto dem blott efter en enda måttstock ; huru mycket de kunde bringa mig i hemgift. Jag tillstod öppenhjertligt att detta var min princip. Af dem allesammans brydde jag mig blott om en enda och honom hatar jag nu mest af alla! Du käpner honom. När jag tänker på att jag en gång har älskat honom, börjar jag nästan att tvifla på att jag alltid varit samma väsende. — Och sir Denis Desmond? — Ni söger intet om sir Denis? Hennes barm häfdes vid de häftiga andedrag hon tog. — Denis Desmond! — Det vet du sålunda äfven? Qvinna som jag är skulle jag vilja gifva till mycket för att möta dig ännu en gång, Denis! — Och vi skola mötas — jag vet det! Tigrinnan hade blifvit retad; — jag flyttade mig ovilkorligt ett stycke ifrån henne. — Nej, du måste höra allt hvad jag har att säga, Terence Brady! Denis Desmond förnärmade och kränkte mig, och det är hans grymhet jag kan tacka för att mitt lif blifvit sådant det är. Det var han som var skuld till att regeringen ej brydde sig om min fars fordringar i Oude. Det var han som ställde om att min far blef bortvisad från staden som en offentlig bedragare, och i sin grymma stolthet gaf till och med den gamle mannen en spark — honom, öfverste Billing, en krigare och gentleman — som om han varit en paria. När dun gamle mannen under sitt berusade tillstånd sladdrade och klagade var det alltid Desmond som var föremålet för hans förbannelser; och han besvor mig att hämnas på honom, Och i min barnsliga