Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 2

plundring såsom lifvets sysselsättning. Här har man således ånyo den ständigt återkommande drifkraft, som förmår bergens innevånare att slå ned på dalarnes inunder. De rusa såsom vargar ned från höjderna, för att få, hvad de icke kunna erhålla hemma. Afghanisten är ett af de fattigaste och minst gifvande länderna i verlden, och dess innevånare, utsvultna och tappra, se ned på den fruktbara skådeplatsen nedanför med fast beslut att söka komma åt något deraf. Men detta är ej enda anledningen, hvarför briterna här måste ligga i konflikt med bergsboerna. De äro af samma stam och samma religion som de arabiska stammar, hvilka i forna tider kommo ifrån dessa berg, för att eröfra och taga i besittning Indien. De traditioner, som omförmäla afghaniska segrar samt rika städers intagande och plundring, äro ännu icke glömda, och derjemte har den religiösa fanatismens element underblås s ibland dem genom händelsernas sällsamma gång, tills det blifvit en alltför vigtig omständighet att kunna förbises. För omkring 40 år sedan slog en halfförryckt mohamedanare sig ned bland en bergstam i nordvestra hörnet af Punjab samt proklamerade ett religiöst krig mot Sikherna. Den af denne äfventyrare grundade koloni representerades för fem år sedan af fanatici från Sitana, emot hvilka engelsmännen skickade en stark expedition, och den kolonien består ännu med högt uttalad afsigt att vilja fördrifva engelsmännen från Indien och återställa det muhamedanska väldet. Då vi säga, att antalet af dessa fanatici aldrig öfversteg några hundra och att de nu endast kunna skryta med att vara 4,000, skall läsaren måhända le åt deras förmätenhet att vilja stå en kamp med det så ofantligt mäktiga England; men denna lilla hop sätter dock en hel svärm af bergsboer i foberaktig rörelse. Sjelfva kolonien rekryteras från engelsmännens egna områden och förnämligast ifrån Bengalen, hvarifrån folk och penningar skickas med en orimlig, men lefvande tro på makten i koloniens sändning. Eftersom alla bergsboerna äro muselmän och genomträngda af den satsen i deras lära, som predikar krig mot de otrogna, kan detta lilla band af fanatici lätt lägga bränsle på elden och förmå gränsboerna att göra gemensam sak med dem i en helig kamp. Denna sammanställning af de båda elementerna kan lätt bli en stark rörelsekraft, hvartill kommer ytterligare en viss pådrift bakifrån. Bakom dessa till hälften oberoende bergsboer befinna sig de egentliga afghanerna och bakom afghanerna står nu Ryssland. Det är visserligen icke afgjordt att ryssarne eller afghanerna drifva på gränsboerna till krig, men England känner sig dock oroligt och med skäl. Ryssland utbreder mer och mer sitt välde i dessa trakter och står redan till hälften med fast fot i Bokhara. Snart skola Ryssland och England möta hvarandra, och då skall antagligen icke en våldsam sammanstötning kunna undvikas. Med eller mot sin vilja äro nämmda gränsbor Rysslands förtrupper. Kampen med dem kan när som helst blossa upp — och hvem kan väl sedan boräkna, när de ryska och engelska hufvudstyrkorna råka i strid? Sådant der brukar gå fort nog, och att allvarliga ting här stunda, bevisas bäst deraf, att den britiska regeringen redan låtit samla mer än 200,000 man af Indiens bästa trupper i dessa trakter, beredda till handling. Det är naturligt, att de sig sålunda sammandragande ovädersmolnen i Asien, hvilka kunna, då de urladda sig, framkalla en våldsam kamp mellan de båda makter, hvilka kunna lika mycket kalla sig asiatiska som europeiska, nemligen Ryssland och England, att, sade vi, dessa ovädersmoln äfven måste inverka på den politiska ställningen i Europa. Det är t. ex. kändt, huru Turkiet, dertill manadt af Frankrike och Österrike, börjar åter visa tecken till en kraftig politik mot de genom ryska stämplingar framkallade söndringsiotrigerna mot Porten uti dennas kristna pro vinser och i Donaufurstendömena. Frankrikes officiösa press framhåller ifrigt, hurusom den rumeniska regeringens hållning väcker den franska regeringens stora misshag, hvarför det icke heller är underligt, att Turkiet för sin egen säkerhet bjuder till att utveckla sin styrka. I förra månaden afsände turkiska Porten till fursten af Rumenien en skrifvelse, hvari klagades öfver, att revolutionära komitåer fortfarande få bestå i Rumenien och der drifva sitt spel mot Turkiet. På grund häraf fordrade Porten, att orostiftarne skulle fördrifvas. Den rumeniske furstens svar utföll ej efter Portens önskan, hvarföre denna intagit en oroande hållning mot Rumenien, hvilken Frankrike, såsom sagdt, synes gilla. Man tveckes här vilia draga fram ett af