Göteborgsposten – 12 oktober 1868, sida 1

Revolutionen i Spanien. vi meddela här ytterligare ett af dessa intressanta bref, som till Times sändas af dess korrespondent i Madrid: Madrid d. 1 Oktober. En ung spansk vän, som i framstående grad eger alla en patriots dygder — tro på sitt fådernesland, hopp och menniskokärlek — yttrade till mig, då vi vid slutet af deu ärorika 29:de4, såsom förliden Tisdag redan kallas, att allt hvad han önskade var att denna revolutions hela historia måtte blifva skrifven på lika fläckfria blad, som det på hvilket första kapitlet är skrifvet. Helt visst börjades aldrig en folkrörelse under lyckligare auspicier. Madrid var i tjugofyra timmar — vi kunna nu säga i fyratioåtta — i händerna på en mobb och icke den ringaste excess hade blifvit begången. Främlingar härstädes undra öfver detta faktum och kunna icke nog berömma en nation, som tillochmed då den återvinner sin suveränitet visar så oförtydbara tecken till sjelfbeherrskning och redan ådagalägger så rättmätiga anspråk på en hög rang bland civiliserade folk. De engelsmän som bo här äro specielt fullkomligt säkra på att fen Londonermob som finge fria tyglar skulle befläcka sig med excesser, af hvilka vi här ej se något spår. Allt detta bevisar emellertid blott obekantskap med alla revolutioners gemensamma gång. Bologna, Brässel och Warschau år 1831, Palermo, Milano, Berlin och Wien år 1848 ha fullkomligt samma historia att förtälja som Madrid år 1868. Under do tre första dagarne kan man vara säker på att hvarje Ålössläppt mobb skall uppföra sig som en skara englar, i synnerhet om ett sådant regn som vi nu i två dagar haft håller den inom ,hus. Det stora intresse de hysa för den plötsliga förändringen, deras obestämda förhoppningar i afseende på resultaterna, deras stolthet öfver den nya värdigheten af att styra sig sjelf, med hvilken de befinna sig beklädda, tilltala kraftigt deras bättre känslor. Ingen mobb, kuru låg den än må vara, betraktar sig som ett tjufband. Derföre är också alltid dess första handling att skilja sin egen sak från tjufvarnes. Muerte a los Ladrones!, den inskrift som i stora bokstäfver möter min blick vid hvarje gathörn i Madrid, är fullkomligt identisk med dem jag sett på andra språk i hvarje revolutionerad stad, der det varit mitt öde att befinna mig. I Madrid liksom i andra städer ha dessa tillkännagifvanden icke varit några tomma hotelser, ty mer än en ficktjuf har blifvit skjuten, sör att icke uppmuntra de andre och utom dem, såsom jag redan nämnt, tre eller fyra af de lägsta polisagenterna, i jemförelse med hvilka sjelfva ficktjufvarne äro englar; men med undantag af denna på fri hand skipade rättvisa, har folket i Madrid icke gjort annat än jublat öfver sin egen befrielse. Alla slags affärer ha fullkomligt stått stilla, äfven regeringen. Madrid har ej, såsom det påstås, styrt sig sjelf, det har helt enkelt icke blifvit styrdt alls, och dock har ingen skada kommit deraf. Men nu måste en regering börja. En kraftig hand måste omorganisera de reguliera trupperna i Madrid och förekomma att något ondt göres af denna utomordentliga styrka, som kallas stadsmilis eller nationalgarde, hvilken här som annorstädes eljest är den ovilkorliga följden af en revolution och som det alltid befunnits vara så svårt att på något gagneligt sätt använda. Då allmänna säkerheten blifvit återställd på någon fastare grund än en befolknings aktning för sig sjelf och kärleken man och man emellan, skall man finna tillfälle att införa en civil styrelse. Valet af en centraljunta kommer troligen att utfalla så att de personer som sitta i den provisoriska juntan öfverflyttas till den förstnämnda, och i bättre bänder kan ej makten läggas. Landets öden hvila visserligen icke på juntan i Madrid, men de kunna lätt och tillochmed måste förberedas af densamma. Dossa 30 personer, som i nödens stund trädde fram och började sitt arbete på grund snarare af ömsesidig ofverenskommelse än af folkets val, skola hafva halsöns räddning eller ruin i sina händer. De flesta af dem äro män med karakter, långe bepröfvade patrioter, män af erkänd skicklighet. De tillhöra tre olika afdelningar af politiska åsigter, de äro DDennelister eller unionister, progressister och demokrater. De förklara sig ha afstått från alla partiåsigter och hafva eamwanslutit sig i en stor patriotisk förening, ur hvilken ingen, så vida han ej är en af Narvaezs moderater eller Novaliches nykatoliker, skall utestängas. Denna amalgamation af principer, som hittills varit antagonistiska och tillochmed öppet fientliga, kan vara mycket möjlig i Spanien, ehuru den skulle vara obegriplig annorstädes; ty hittills har striden icke gällt teoretiska åsigter utan helt enkelt praktiska slutsatser. Under lång tid har en hvar vetat att spanska frågan var rent dynastisk, att innan en regering kunde byggas måste hosvet rifvas ned. En stor del af de gamle politici — Narvaez, ODonnell, Espartero och sjelfve Prim — hängde fast vid den äsigt, att nationen borde bedja himlen skänka den goda suveråner, ty då en suverän är gifven, måste han fördragas, hurudan han än är, Intill ganska sen datum var frågau icke hvem som kunde bäst styra Spanien, utan hvem som kunde bäst leda drottningen och hennes älskare, så att misstyrelsen blef så litet odräglig som möjligt. ODonnell var den siste, som gjorde försöket, år 1865. Han misslyckades, de!s vill följe af sin brist på lugn, dels genom hofvets förräderier och intriger. Han sjelf gaf anstöt till en reaktion, hvilken kulminerade i Gonzalez Bravos våldsåtgärder. ODonnells jid varglikväl fruktbar. Hvad han föreslog var en Lliberal union med drottningen. Nu då denna har blifvit omöjligt måste unionen reorganiseras utan drottningen och antingen med en ny suverän eller utan en sådan. Progressisterna, isynnerhet Esparteros och Prims, voro antidynastiska, utan att veta eller måhända utan att erkänna det; men dertill funnos andra progressister — de som satte sin tro till Salustiano Olozaga — samt demokraterna, hvilka i sina hjertan och äfven i öppna ord för alltid brutit med dynastien. Som de spridda medlemmarne af ODunnellgs parti, Serrano, Dulce m. fl., på Kanariska oerne fått lära att fred med dynastieu ej står att vinna på något vilkor, är det fullkomligt naturligt att de uppriktigt förbinda sig med dem, hvilka börjat öppet krig med dynastien. Genom allt detta hoppas jag att tillräckligt ha förklarat affärernas ställning i Spanien, Två tredjedelar eller måhända tre fjerdedelar af spanska nationen äro säkerligen till sina åsigter representerade i centraljuntan och godkänna den nya Åliberala union ar hvilken den utgått. Två tredjedelar eller tre sjerdedelar af nationen skola antaga de öden, som juntan för dem bereder. Valet af statens blifvande öfverhufvud och konstituerande församlingens öfverläggningar skola influeras af de handlingar, hvarmed juntan lyckas att uppsostrak allmänna opinionen. Jag är benägen att betrakta den spanska politiken som en etabula rasa, på hvilken hvad som helst kan skrifvas. Det är blott första steget, som kan föranleda