Göteborgsposten – 12 oktober 1868, sida 1

Nu inträffade en ganska vacker episod. Erkebiskopen begat sig först till ledamöterna på högra sidan om ordförandestolen och tryckte hvarderas hand till afsked, och sedan till dem som sutto på andra sidan och tog likaledes afsked af dem. I detta afskedstagande låg något så hjertligt, något verkligt gripande, just derföre att hela episoden var så enkel. Om jag icke alltför mycket misstager mig, äro till och med de i kyrkans angelägenheter mest hemmastadda benägna att taga sig någon betänketid, innan de tilltro sig att afkunna ett motiveradt och passionsfritt omdöme öfver kyrkomötets verksamhet. Otvifvelaktigt är, att detta omdöme skall blifva vida hossammare än de tillmälen voro, som riktades emot mötet, då det här sammanträdde. Då tvekade man icke att på förhand bryta stafven öfver detta möte, och förutsäga att det skulle blifva mest ryktbart för sina konservativa och reaktionära tendenser. Man antog äfven att mötets verksamhet skulle blifva ringa och värdelös, och att tiden skulle förflyta under bittra strider mellan de presterligaoch lekmannaombuden. Är det väl för mycket sagdt, att dessa förutsägelser icke gått i fullbordan? Bör man ej erkänna, att mötet slemnat ganska tillfredsställande resultater? De presterliga ledamöterna hafva icke tvekat att göra ganska betydliga eftergifter; mötet har utvecklat en ganska stor verksamhet och de bittra striderna ha ej afhörts. Debatterna ha ofta varit lifliga, men endast vid tvenne tillfällen ha de öfverskridit grannlagenhetens gränsor; ena gången då ett af lekmannaombuden i en jemförelsevis obetydlig fråga och i oträngdt mål hotade med allmänna opinionen; den andra gången då en talare, äfven lekmannaombud, i sin för långt drifna ifver vidrörde förhållanden, som falla inom det skabrösas område. Med dessa undantag ha diskussionerna utmärkt sig för lärdom, humanitet, takt och elegans. Tvifvelaktigt är, huruvida alla de frågor, som från kyrkomötet gå till riksdagen, der skola behandlas med lika mycken takt, som fallet varit i kyrkomötet. Jag tror mig tillförne hafva uttalat den åsigten, men vill för säkerhetens skull här upprepa den, att isynnerhet ledamöterna i riksdagens Andra kammare skulle haft godt af, att såsom åhörare hafva varit tillstädes vid kyrkomötet; de skulle möjligen blifvit öfvertygade om nyttan af god ton, om behöfligheten af sakkunskap i diskussionerna. Denna åsigt har hos mig blifvit än mera sast, ju längre kyrkomötets förhandlingar framskredo. Jag har alltmera blifvit öfvertygad om det omätliga värde, som intelligensen eger, om den makt som ligger i densamma. Hvar och en, som icke med en förut fattad ovilja mot kyrkomötet afhört dess förhandlingar, skall utan tvifvel känna sig stolt öfver att Sverige eger så många utmärkta talare både bland prester och lekmän. Man kan icke vara talare, utan att tillika ega bildning. Ännu en omständighet vill jag framställa. Man ansåg — nästan som en trosartikel — innan mötets öppnande, att de presterliga ledamöterna skulle vara de absolut omedgörliga, som ihärdigt bekämpade alla reformer, och att lekmannaombuden skulle vara de som framtvingade eftergifterna. Men ingen vigtig reformfråga har saknat understöd från den presterliga sidan, och till ingen sådan fråga har initiativet ensamt utgått från den ickepresterliga delen af mötet. Man kan också med trygghet påstå, att presteståndet nu icke är detsamma som under ståndsriksdagarnes tid, och att för hvarje gång kyrkomötet sammanträder, skall presterskapets ställning till det öfriga folket blifva trofastare. Om ni skulle fråga: hvem utöfvade det största inflytandet inom kyrkomötet, så tror jag att svaret blir: grefve Hamilton. Det är en förunderlig makt, som denne outgrundlige man besitter. Lugn, beräknande, human, går han ej ett steg längre, än den strängaste försigtighet bjuder, och lägger hvarje sitt ord på guldvigt, innan det uttalas. Ilans fina uppfattning af kyrkans behof, hans bibelstudier — ty äfven med sådana har han sysselsatt sig — och hans strosbekännelse, tryckt, men endast med största varsamhet utdelad, allt detta har satt honom i en lika vänskaplig ställning till de flesta af mötets kyrkliga ombud, som till pietisterna inom och utom mötet, bland hvars lekmän han äfven förvärfvade sig flera anhängare. Det är fördenskull långt ifrån omöjligt, det är till och med ganska sannolikt, att man vid ett blifvande erkebiskopsval skall tå se grefve Hamiltons namn såsom det första på förslaget, om ifrågavarande val göres behöfligt inom en icke allt för långt aflägsen tid. Jag anhåller uttryckligen, att ni ej måtte betrakta