Göteborgsposten – 9 oktober 1868, sida 1

FFUANELU41112 LDURILIILICNLINI. 1808. gen blef jag, efter ett par timmars omak, förd till ett af mobb uppfyldt rum, hvarest två eller tre herrar voro sysselsatta vid ett akrifbord, bland ett sådant sorl af röster, att blott hufvuden af brons skulle kunnat motstå det. Detta var juntan, eller rättare blotta bålen af hvad juntan hade varit. Allt hvad det suveräna folket skränade om var vapen, och order om utlemnande af sådana gafs nästan till en hvar som begärde dom. Man berättar mig alt mer än 15,000 muskötter före qvällen voro i folkets hand. Betydliga truppstyrkor hade försigtigtvis blifvit besallda att stanna i sina baracker i afsigt att i yttersta nödfall använda dem för att upprätthålla ordningen och skydda allmän och enskild egendom. Men den suveräna mobben fann för godt att anse trupperna såsom fortfarande fientliga mot den goda saken, och det var under förevändning, att medborgarne voro i fara för personligt våld af soldaterna, som dessa vapen begärdes och utlemnades. Farhågor för sammanstötningar hystes med skäl, men då detta skrifves är det midnatt och ingen orolighet har ännu söresallit. De ofantliga menniskomassorna voro i det bästa humör; de mötte hvarandra på de trånga gatorna med hjertliga helsningar och lyckönskningar, ibland äfven med skämt och infall, utom sig at glädje, öfverfyllda af ömsesidig kärlek, ropande: Viva Prim! och försäkrande att ÅLa Reina ya no mandamas (Det är nu slut på drottningens välde). De flesta butiker voro stängda, ej som jag tror af fruktan, utan emedan herrar och tjenare önskade vara ute och åtnjuta sin andel af ögonblickets rus — patriotiska rus, menar jag naturligtvis, ty jag såg blott omkring ett dussin druckna män, som raglade omkring och måste tagas i förvar. I det hela kunde folkets hållning ej ha varit mera fredlig eller ordningen mera fullkomlig. I stället för de lysande fanor och andra dekorationer, som på dagen prydt fönstren, kom sedan mörkret inbrutit en ännu mera lysande illumination. En så enhällig demonstration har aldrig, så berättar man mig, i mannaminne egt rum, hvarken vid en Föte Dieu, eller vid ett helgons eller en konungs namnsdag. Kanonskott med lösa patroner afskötos i oändlighet, enär den entusiasm, som ej längre fann det tillräckligt att gifva sig luft i hesa rop, sökte ett ännu mera ljudligt uttryck i explosion af krut. Skjutningen fortsattes hela natten och inpå följande dagen, ehuru hopen tidigt åtskildes och ett tungt, kallt regn rensade gatorna från de sista nattsvärmarne. Regnet lofvar att fortfara mera än en dag. Det är mycket lyckligt, ty mobben har börjat att söka hämd på de lägsta polisagenterna, dess gamla fränder, och lynchlagen har redan blifvit satt i verksamhet mot några af dem. Man säger mig nemligen, att tre eller fyra af dessa eländiga blifvit massakrerade. D. 30 Sept. I går var årsdagen af Ferdinand VII:s död, så att genom ett egendomligt sammanträffande drottning Isabellas 35-åriga regering slutades på samma dag som den börjades. Man anta: ger här i Madrid, att exdrottningen skall från Pau begifva sig till Rom för att der framdeles vistas. De som tro att påfven Pius IX är en Jettatore och att hans onda öga bringar olycka öfver dem han särskildt gynnar, eller af hvilka han sjelt är gynnad, skola nu lägga drottning Isabella till deras antal, hvilkas hängifvenhet för påfvens timliga makt bragt dem i olycka. I Spanien skall Isabellas namn snart bli lika förgätet som det nu är hjertligen afskydt, ty detta land har ännu blott tagit första steget till förändringar, hvilkas storhet ingen kan beräkna, och det skall ha så mycket i framtiden att tänka på att det ej kan ha tid att minnas oförrätter i det förflutna. Här faller nu ett oupphörligt regn, och hvarken patriotismens eld eller lusten för att ställa till oroligheter förmår locka någon utom dörrarne som kan få stanna inne. Den emanciperade pressen är naturligtvis mycket liflig nu och dess ord äro stortaliga och stolta. Vi ha en civilguvernör öfver Madrid, sennor Madoz, och en junta, men de ha ingendera visat något