Göteborgsposten – 9 oktober 1868, sida 1

At hela styrkan voro blott omkring 46 soldater qvar; de öfriga voro i vild flykt spridda öfver slätten. — Förb— fega hundar! skrek prinsen; låtom oss stanna qvar och dö, jag är trött på att fly. — Ja, vore vi blott säkra på döden, prins, så skulle jag ej ha något emot ert förslag, svarade Fraser; men jag har ej lust att bli hängd som en hund, och det har väl ers excellens ej heller någon böjelse för. Prinsen mumlade en förbannelse mellan tänderna, då Fraser aflägsnade sig. Kort derefter följde prinsen och de få qvarvarande hans exempel, och snart såg jag dem galoppera bort öfver slätten. Knappt har den siste ridit bort, förrän jag störtade ut ur hyddan. Med oändlig långsamhet, förekom det mig, närmade sig den omtalta kavalleriafdelningen. Med handen öfver ögat stod jag och stirrade efter dem, då ett genomträngande rop kom mig att vända mig om. Jag hade jemnt och nätt tid att undvika ett slag som brahminen, hvilken krupit fram från templet, riktade mot mig. Som en blixt försvann han i ett närliggande buskage och den kula jag sände efter honom träffade honom ej. Ropet hade kommit från en ung indisk flicka, som med rädsla pekade på de sig närmande ryttarne, innan hon dolde sig bakom en närliggande hydda.